Slaveriets tankemönster lever fortfarande kvar i Sverige

MODERNT SLAVERI Idag är det 165 år sedan Sverige officiellt avskaffade slaveriet – som ett av de sista länderna i Europa. Sedan dess har vårt lands rasistiska historia fallit i glömska. Om den akademiska eliten inte tycker att vårt koloniala arv är värt att ta på allvar, ska vi kanske inte bli förvånade över vad åldrande sportreportrar häver ur sig på fotbollsläktare? Det skriver Mariam Osman Sherifay (S).

För exakt 165 år sedan avskaffade Sverige den transatlantiska slavhandeln, den 9 oktober 1847. Det är ett viktigt jubileum. Men också en påminnelse om att den kommersiella hanteringen av människoliv ännu inte är slut, och att de tankemönster som möjliggjorde handel med människor som varor fortfarande lever kvar.

Det är påtagligt att vi här i Sverige alltjämt undervisas i att slaveri numera är historia. Enligt FN:s beräkningar lever för närvarande runt 12 miljoner människor under omständigheter som inte kan beskrivas på annat sätt än som modernt slaveri. Det rör sig om barnsoldater, traffickingoffer för sexuella ändamål men också arbetskraftstrafficking med papperslösa migranter.

Den moderna slavhandel som faktiskt förekommer i Sverige väjer vi instinktivt inför. Men de årliga rapporter som brukar dyka upp i juli-augusti om att bärplockare från fattiga länder strandsatts i svenska skogar – de har blivit lurade och utan lön samt utan medel att resa hem för – går det inte att bortse ifrån. Dessa rapporter är lika säkert återkommande som rapporterna om frukt och bärsäsongerna själva.

På samma vis är uppgifterna om Sveriges ringa deltagande i den transatlantiska slavhandeln dubiösa. Vårt lands deltagande var så marginellt att det knappast hade betydelse för människohandeln på det stora hela. Men Sverige tillhörde samtidigt de sista länderna i Europa att de facto avskaffa slaveriet. Det skedde alltså den 9 oktober 1847, då Sverige slutgiltigt illegaliserade ägandet av en annan människa.

De slavar som då ännu fanns i Sveriges sista slavkoloni, frihandelszonen på den karibiska ön Saint Barthé­lemy blev fria.

I England hade då den transatlantiska slavhandeln varit förbjuden genom beslut i kamrarna sedan den 22 februari 1807. Sju år senare fördömde en rad europeiska stormakter att Sverige fortfarande tillät slavhandel, trots protester från Storbritannien. Först 1830 beslutade Sverige att förbjuda ”negerhandeln”, men verksamheten tilläts alltså ännu pågå i 17 år på Saint Barthé­lemy. Som mest fanns det år 1784 2 406 slavar på ön. De hölls i schack med lokala apartheidlagar. Myndigheterna skilde på vita, ”fria kulörta” och negrer.

När Sverige upplöste slaveriet på Saint Barthé­lemy hade människohandeln varit del av landets ekonomi sedan 1646 då Louis de Geer – annars känd som ”den svenska industrins fader” – genomförde landets första slavexpedition. Slavar hämtades från Afrika och byttes mot socker i Västindien.

Även om Sverige aldrig lyckades bli den kolonialmakt landet önskade, saknades inte försök att upprätthålla kolonier. Det skedde alltså i Västindien, men även i västafrikanska Cabo Corso (nuvarande Ghana) där Sverige lät anlägga ett flertal slavfort, varav det mest kända är Carolusborg.

Arvet efter den transatlantiska slavhandeln aktualiseras idag i politiska beslut. En oreglerad konkurrens på bär- och fruktplockningsmarknaden i Sverige, ger möjlighet för moderna slavdrivare att hålla igång marknaden för arbetskraftstrafficking även i Sverige.

Samtidigt speglar ser vi ständiga svenska exempel på att afrikanen fortfarande betraktas som mindre värd europén. Den åldrande fotbollskommentatorn och SVT-legendaren Bo Hansson muttrar om ”svartingar” när inte mikrofonerna är på. När en minoritet av Sveriges befolkning försöker diskutera betydelsen av en blackface-karaktär i en barnbok eller Tintin i Kongo i bibliotekens hyllor, blir reaktionen från det svenska kulturetablissemanget på sina håll närmast hysterisk.

Budskapet är enkelt: Era ord och känslor är inte lika mycket värda som våra.

Denna syn genomsyrar fortfarande delar av vårt svenska samhälle, trots självrättfärdigande påståenden om motsatsen. Andra länder som på olika sätt bidrog till slavhandeln, har i stället ägnat ett halvsekel åt att på allvar göra upp med sin koloniala historia.

På världens främsta lärosäten – universitet som London School of Economics, Sorbonne i Paris och Columbia i New York – är akademiska program inom ras, etnicitet och postkoloniala studier sedan många år en självklarhet. På svenska högskolor är den här typen av forskning oftast hänvisad till enstaka kurser, utspridda på diverse institutioner. Om landets akademiska elit inte tycker att Sveriges rasistiska historia är värd att ta på allvar, ska vi kanske inte bli förvånade över vad rusiga fotbollsfans häver ur sig på läktarna?

Låt oss idag, istället för att fira slaveriets upphörande, fira att kampen mot slaveriet alltjämt fortsätter.