Jag är rädd för dem som använder yttrandefriheten för att krossa den

LARS VILKS Sedan jag på SVT Debatt förklarade att jag tröttnat på att betala för Lars Vilks polisskydd och ironiserade om att lägga ut stormningen av konstnärens hus på Youtube, har kritiken mot mig varit skarp. Demokrati är att retas – men det jag vill diskutera är hur Lars Vilks använder sina konstprojekt för att jävlas med muslimer, skriver Täppas Fogelberg. 

Då Lars Vilks på Newsmill tycks frossa i att både Leif GW (krönika i Expressen) och jag leker med tanken på att han gräver sin egen grav, måste jag göra ett förtydligande: Jag önskar inte livet ur Lars Vilks.

”Problemet är att många inte begriper sig på ironi och att du använder för många metaforer”, säger J, min yngsta dotter, när vi sitter på Formosa och äter cocos-glass, dricker kaffe och pratar.

J är bekymrad över den flod av beska och stundtals rätt hatiska kommentarer som sköljt in efter både min SVT Debatt-artikel och den som därefter kom i Aftonbladet. Och så idag, DN:s arga ledare på det.

”Folk verkar tror att du vill ta livet av den där Vilks?”, säger J.

”Ja, men kära någon, jag skriver ju i slutklämmen att den bilden, stormningen av hans hus, är en del av mitt ’konstprojekt’.”

”Och?”

”Med det menar jag att det är rätt korkat att stuva in all skit man kan tänka sig under rubriken konstprojekt och sedan tro att man ska slippa trassel.”

”Det är många som inte fattar det”

”Visst, många av kommentarerna kommer ifrån dem som är genuint intresserade av yttrandefrihet, och dem respekterar jag. Men sedan är det den där strömmen av hatare som ser Vilks som sin krigare mot islam. Dessa kommentatorer är inte så skarpa att man skär sig på dem direkt. Men visste du att Lars Vilks, under en föreläsning som han höll i Uppsala för några år sedan, hänvisade till historikern David Irving som en konstnärlig provokatör?”

”Jaha?” undrar J. Hon lägger in en rejäl bit glass.

”Ja alltså, David Irving är ingen konstnär utan en stolle som gjort sig känd genom att förneka förintelsen. Enligt honom har det aldrig funnits några gaskamrar där nazisterna mördade judar.”

”Oj” säger J, ”men du borde väl lika fullt försöka skriva så att folk fattar?”

”Okej. Men så här då: Att Lars Vilks beundrar en sådan som Irving gör hans ’konstprojekt’ en aning begripligare, rent logiskt. Men det är väl ingen konst att reta fundamentalister?”

”Nu är det för många ord igen.”

”Alright. Vad det handlar om är nog att jag är rädd för att människor med odemokratisk grundsyn ska använda demokratin och dess yttrandefrihet för att krossa den. Lars Vilks förefaller inte primärt vara intresserad av yttrandefrihet, utan har bara hittat ett ’smart’ sätt att jävlas med muslimer.”

”Jaha. Och nu vill alltså DN:s ledarsida att Sveriges Radio ska befria dig från ditt uppdrag som programledare för Ring P1?”

”Ja, jösses. Jag vill ju bara diskutera detta med att Vilks använder ’konstprojekt’ för att maskera sina syften, och dessutom kommer undan med det. Fast DN har flera gånger haft ett horn i sidan till mig. Kanske retar ett så pass stökigt program som Ring P1 den städade atmosfären på ledarredaktionen.”

”Pappa, är det inte du som retas?” frågar J.

Jag anlägger en ytterst faderlig ton och svarar:

”Demokrati är också att få retas, vilket de inte får i Vitryssland eller Nordkorea. Eller i Saudiarabien.”