Litteraturpriset är som en unken herrklubb

NOBELPRISET I LITTERATUR Var det Alice Munros tur i år? Eller kanske Nawal el Saadawi? Nej, en man fick Nobelpriset i litteratur. Igen. Att kinesiske Mo Yan belönas är förstås glädjande för asiatisk litteratur. Men menar Svenska Akademien på allvar att det sedan 1901 bara funnits tolv kvinnor värda litteraturpriset? Nobelpriset handlar mer om vad man har mellan benen än vad man skrivit, menar Johanna Ögren, grundare av siten Bokhora.

”Det var ju en kvinna förra året, så det kan inte bli en kvinna i år igen”. Så brukar det låta de fåtal gånger Svenska Akademien valt en kvinnlig Nobelpristagare i litteratur. Som om det finns en särskild liten fil som kvinnor seglar i – vinner en kvinna ett år, sätter hon käppar i hjulet för andra kvinnliga författare under de kommande åren.

Det är antagligen därför som till exempel den danska poeten Inger Christiansen hann avlida innan turen kom till henne. Att hennes författarskap inte var tillräckligt bra, har jag nämligen någonstans ganska svårt att tro.

Lustigt nog har jag aldrig hört någon fälla samma påstående när en man vunnit, att nu måste det väl ändå bli en kvinna nästa gång? En man, två år i rad? Det går väl ändå inte?

Det är 2012 nu. Vi var många som hoppades att det skulle bli en kvinna som vann litteraturpriset i år. Kanske var turen kommen till Alice Munro, till Assia Djebar, till Nawal el Saadawi? Fantastiska författarskap.

Egyptiska Saadawi har till och med suttit fängslad för sitt skrivande och det hon gjort för arabiska kvinnor.

Men kvinnan blev en man – återigen. Det blev kinesiske Mo Yan, och jag är mycket glad både för hans skull och för bokförlaget Tranan som ger ut hans böcker här i Sverige. Den svenska marknaden för asiatisk litteratur är försvinnande liten, Nobelpriset kommer betyda mycket för både förlag, författare och land.

Det är 2012 nu. Massor har hänt sedan förra sekelskiftet – och ändå har det inte hänt någonting. Jag hade en gång förmånen att få lyssna till Kerstin Strandberg när hon berättade om hur kvinnliga författare började organisera sig på sjuttiotalet, i efterdyningarna av Grupp 8 här i Sverige:

”Vi behöver bilda en grupp. Så vi samlades och bildade olika grupper med olika funktioner. Och sedan gick vi hem och räknade. Vi räknade hur många stipendier som gick till kvinnliga författare, hur många bokrecensioner de fick i tidningarna, hur många kvinnliga kritiker som fanns och så vidare och så vidare. Det gjorde vi massor de där första åren, räknade.”

Ja, de räknade och de kom fram till att män väljer män, vare sig det handlar om priser, om stipendier, om recensioner, om litteratur.

Jag gör som Kerstin. Räknar. Alltid. Räknar män, räknar kvinnor. Det är inte särskilt roligt. Det är inte roligt därför att det fortfarande, 40 år senare behövs. Det är inte roligt därför att det är – ursäkta språket – jävligt jobbigt att alltid vara den som gnäller. Det är inte roligt därför att Svenska Akademien inte på allvar kan mena att sedan Nobelpriset i litteratur instiftades år 1901, har det bara funnits tolv kvinnliga författarskap som varit värda att få priset. Och menar de på allvar det, undrar jag faktiskt om de är lämpliga för jobbet, såväl dagens som dåtidens ledamöter?

Det är inte professionellt. Nej, det är faktiskt inte värdigt Svenska Akademien.

Det är 2012 nu. Jag skriver en statusuppdatering om den sneda könsfördelningen på Facebook och möts givetvis av mothugg: ”Tycker du att Nobelpris ska handla om vad man har mellan bena [sic]”? Nej, det tycker jag verkligen inte. Och det är ju exakt det som är problemet. Nobelpriset idag handlar om vad man har ”mellan bena” och inte vad man har skrivit.

Titta på statistiken. Män ger saker till män.

Men kanske ska man heller inte förvänta sig något annat av Svenska Akademien. Det är trots allt en organisation som, sedan de instiftades 1786, själva bara har tagit in åtta kvinnor. Dags att börja räkna stolarna hos De Aderton?