Själva idén om ett litteraturpris är genant

ETT PINSAMT PRIS Svenska Akademien har inrättat sig som global skiljedomare inom ett område där en sådan faktiskt inte kan existera. Leo Tolstoj klarade sig bra utan Nobelpris, och det behövdes ingen kommitté för att bekräfta W B Yeats storhet. Problemet med Nobelpriset är att det är ett pris, skriver Lorin Stein, chefredaktör för den amerikanska litteraturtidskriften Paris Review.

Någonstans i andra delen av Min kamp skriver Karl Ove Knausgård att ”den största skammen av alla” för en författare är att vinna Nobelpriset i litteratur. För en amerikan kan denna ståndpunkt förefalla extrem. Samtidigt förstår man vad Knausgård menar.

Det är något osmakligt över det hela.

Problemet är inte att Nobelkommittén ibland belönar medelmåttighet, eller att den blandar ihop politik och estetik, eller att ledamöterna i kommittén rör sig inom litteraturområden som de omöjligen kan ha kännedom om.

Problemet med Nobelpriset är att det är ett pris. Eller snarare Priset.

För att använda Kung Lears odödliga fras så har alla litterära troféer ”en doft av dödlighet”. De har ungefär samma dignitet som tidskapslar eller skolkataloger. Det behövdes inget Nobelpris för att bekräfta Yeats storhet (hur många engelskspråkiga kommer ens ihåg att han fick det?). Proust och Tolstoj har klarat sig bra utan. Och för det stora flertalet av mottagarna har Nobelpriset inte på något vis skyddat dem från att falla i glömska.

Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Vilken cineast bryr sig om vem som fick en Oscar? Och vilken sorts läsare springer benen av sig för att köpa Le Clézio i översättning eller Dario Fo eller Mo Yan för den delen – hur underbar han än må vara – bara för att Nobelkommittén rekommenderar dem?

(Amerikanska läsare kommer ihåg den komiske karaktären Per Nygren i Jonathan Fanzens Tillrättalägganden som varje år tvingar sig själv att läsa ett verk av varje Nobelprisvinnare. ”Every year a bit more challenging – en lite större utmaning för varje år.” Skämtet går nog förlorat i översättningen; det skulle det göra för stackars Per.)

Jag hoppas att jag inte talar utifrån amerikansk fördomsfullhet när jag säger att en kommitté som är döv för Philip Roths humor, vitalitet och experimentlusta eller Bob Dylans varaktiga spänning aldrig kan bli en pålitlig källa för litterära rekommendationer i min värld – men det är inte poängen.

Sådant har vi kritiker till, och de gör i allmänhet det jobbet bättre, ensamma, än ett helt rum fullt med domare.

En tävling kan självklart ha sina poänger: vi har en tävling att tacka för de grekiska tragedierna. Men tävlingar har sina parametrar. Likar tävlar mot likar. Därför kan ingen ”vinna” Nobelpriset i litteratur på något meningsfullt vis.

Priset påstår sig inte känna några som helst nationella, språkliga eller genremässiga gränser. Men det är inrättat som ett slags global skiljedomare inom ett område där ingen sådan faktiskt kan existera, där själva idén om en sådan är genant.

Med all aktning för Knausgård – ingen vanära bör falla över de författare som faktiskt vinner priset. Däremot förvånar det mig inte att höra att Mo Yan har sagt till reportrar att han är både överlycklig – och skräckslagen.