Fredspriset får klä skott för missriktad EU-kritik

FREDSPRISET Idag hånas den norska Nobelkommittén för att den gett årets fredspris till EU. Men före unionen befann sig kontinentens starka nationalstater i tusen år av permanent krigstillstånd. Kritikerna får gärna förklara vilket annat Europa de skulle föredragit, skriver Adam Cwejman.

I svensk samhällsdebatt verkar man ibland bara kunna hålla en tanke i huvudet samtidigt. När det är på modet att kritisera det europeiska samarbetet, då gäller det absolut allt som har med unionen att göra. Därför hånas idag utdelningen av fredspriset till den politiska union som i någon form existerat i Europa sen 1950-talet.

Men, ärligt nu: Finns det någon annan 70-årig period i europeisk historia någon av kritikerna hellre skulle vilja genomleva? Finns det någon epok eller alternativ organisering av Europas stater, sedan den Westfaliska freden 1648 etablerade det europeiska statssystemet, som vore mer lockande?

Jag är möjligen en naiv idealist. Min släkts erfarenheter av krig och elände är inte unika, de är generiskt europeiska. Däri ligger tragiken. Det enda permanenta i Europas historia har varit de återkommande krigen, stormaktsambitionerna och de etniska rensningarna som följt i deras spår.

Om så unionens enda syfte vore att länka samman länderna i gemensamma politiska strukturer och multilaterala förhandlingar vore jag nöjd. Lägg för all del regionstödet, jordbrukspolitiken, harmoniseringen av lagar, EU-kommissionen och parlamentets flyttkarusell på historiens skräphö. Men förstå vikten av ett samarbetande Europa.

Ett Europa av splittrade nationalstater är inte något lockande alternativ. Det är ett tragiskt välbeprövat tema.

Är den Europeiska Unionen en garant för att det aldrig kommer ske krig på den europeiska kontinenten? Nej. Absolut inte. Däremot är det en av få långsiktiga politiska strukturer som kan förhindra krig mellan stater. Därför är utdelningen välmotiverad.

Tror de som hånar dagens fredspris till EU att Europa skulle vara en fredligare plats med mindre risk för konflikter helt utan ett transnationellt politiskt samarbete? Ömsesidigt ekonomiskt beroende är inte någon garant för att stater inte kommer attackera varandra. Detta är det första världskriget ett uppenbart bevis på.

Vilka beständiga garantier kan man egentligen luta sig mot förutom att demokratier (som sällan eller aldrig krigar mot varandra) och ett gemensamt (men knappast felfritt) system för multilateralt samarbete? Vilken alternativ ordning föreslår man?

Den europeiska unionen är det minst dåliga systemet, givet alla andra varianter, att trygga ett långsiktigt politiskt samarbete mellan europeiska stater. Men skissa gärna på ett alternativ, jag är öppen för förslag.

Sverige är på sitt sätt både provinsiellt och extremt bortskämt.

● Provinsiellt då man antingen genom slump, geografisk position eller ren tur varit förskonad Europas blodbad under två hundra år. Det är inte en lyx som Polen, impopulärt kallat Europas genomfartsled, kunnat unna sig.

● Bortskämt eftersom Sverige med sitt välstånd på 1900-talet i någon annan mening än rent ekonomiskt inte behövt bry sig om kontinentens politiska utveckling.

För småländer på kontinenten har ett gemensamt drag genom historien varit att man aldrig haft någon som varit förpliktigad att ställa upp för en, ekonomiskt eller militärt. Det bespottade Lissabonfördraget innehåller som tur är en behjärtansvärd rad. Anfaller man idag en unionsmedlem anfaller man hela unionen – det är en förvisso oprövad men ändå fantastisk princip. En garanti européer bara kunde drömma om när man styckade upp länder under århundradena.

I någon mening är unionen både det största hotet mot den nationella suveräniteten, men också den största garanten för dess fortsatta existens. Nationalstater är inga beständiga ting – de styckas upp och förändras. Men den stabilitet som idag råder i Europa är ett okänt fenomen i kontinentens historia.

Vad har förenat Europas krig? Nationalism och stormaktsambitioner. Unionens själva fundament syftar till att stävja och hämma stormaktsambitionerna. Konrad Adenauer såg det nödvändiga i ett federalt Tyskland inlemmat i ett federalt Europa. Jag är fortfarande inne på Adenauers linje. Tyvärr verkar hans insikter gått förlorade under årtiondena.

Nobels fredspris betyder egentligen inte mycket. Men reaktionen på prisets utdelning detta år är ett bevis på en cynisk sammanblandning. Mellan en välmotiverad kritik mot det ekonomiska haveri som unionen gett sig in på under de senaste decennierna – och unionens roll som motmedel mot Europas främsta karaktärsdrag under de föregående tusen åren: Permanent krig mellan starka nationalstater.