Dagens ekonomipris kan lika gärna läggas ner

EKONOMIPRISET Riksbankens pris till Alfred Nobels minne premierar nyliberala nationalekonomer som ersatt verklighetsförankrad forskning med matematiska modeller. Årets pristagare Alvin Roth och Lloyd Shapley är inget undantag. Internationellt har priset tappat mycket av sin status. Om inte den teoretiska och ideologiska slagsidan åtgärdas bör vi skrota ekonomipriset, skriver Lars Pålsson Syll, nationalekonom och professor vid Malmö högskola.

Människor har i alla tider försökt göra sig en bild av och förstå hur de ekonomiska sammanhangen ser ut med hjälp av ekonomiska teorier. Dessa teorier både skapar och är en del av samhället och dess historia.

Det senaste seklet har de ekonomiska teorierna utvecklats i allt snabbare takt. Och under de senaste femtio åren har teorierna blivit allt mer matematiska och abstrakta till sin karaktär. Speciellt gäller detta den dominerande ekonomiska klokskapen, den så kallade neoklassiska teorin.

Utvecklingen i denna riktning har gått så långt att till och med många nationalekonomer själva hävdar att ämnet förlorat kontakt med verkligheten – det har blivit en ny sorts skolastik, som visat sig mest vara nonsens på styltor utan täckning i verkliga människors tankar och handlande.

Istället för matematik och verklighetsfrånvända antaganden om människor som egenintresserade och nyttomaximerande maskiner förespråkar fler och fler nationalekonomer nu en ökad pluralism och vidsyn. Vi behöver plats för kritisk reflektion, där olika teorier tillåts konkurrera och inte på förhand utdefinieras av det nationalekonomiska etablissemanget.

Den naturliga reaktionen när en teori uppenbart har gjort sitt är väl att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt? Men nej! Oförnuftets profeter drar i stället åt skyddsbältet ännu hårdare om den egna teorin. Man går in i redskapsboden – och stannar där inne.

Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar. Men på samma sätt som det idag reses frågetecken kring den ekonomiska krishanteringen, måste vi våga ifrågasätta den ekonomiska teorins patenterat artificiella värld och dess robotimitationer av människor.

Den nationalekonomi som lärs ut på våra universitet har visat sig bara vara ytterligare en i raden av vetenskapliga tvångströjor.

Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbara oförmåga att tackla verkliga ekonomiska och finaansiella problem, retirerar nationalekonomerna till modellernas underbara värld. Istället för att konstruera teorier utifrån empiriska fakta överger man den verkliga världen och bevisar saker om tänkta världar. Om målet är kunskap om den verkliga världen, är värdet av dessa minst sagt oklart.

När Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne instiftades 1969 förelåg inga som helst problem att finna värdiga pristagare. Efter hand tunnades dock skaran av givna pristagare ut, och mindre självklara namn kom att figurera i diskussionerna. En både teoretisk och ideologisk slagsida framträdde också allt tydligare.

Nästan uteslutande nationalekonomer som företräder den härskande ortodoxin har kommit ifråga. Andra viktiga skolor och teorier tycks på förhand vara uteslutna – de som, istället för att ägnat sig åt att utveckla verktygslådan, riktat sina forskarmödor åt att analysera och försöka förstå betingelserna för ekonomisk tillväxt och en miljömässigt uthållig utveckling och omvandling av vår ekonomi.

Av alla pristagare sedan 1969 är ungefär två tredjedelar amerikaner, varav nästan hälften kommer från ett enda universitet: Chicago. Att priskommittén gång på gång valt att premiera Chicagoekonomer – som Milton Friedman, Gary Beckeroch Robert Lucas – och deras nyliberala idéer har internationellt bidragit till att ekonomipriset tappat mycket av sin tidigare status.

Årets ekonomipris går återigen till två amerikaner, spelteoretikerna och matematikerna Alvin Roth och Lloyd Shapley. Det belyser synnerligen väl hur ekonomipriset gång på gång premierar den typiske verktygslådeekonomen som låter modell och matematik bli ett substitut för verklighetsförankrat tänkande. Därigenom blir de också – som Henry David Thoreau en gång uttryckte det – i själva verket ”verktygens verktyg”.

Tydligare än så här kan inte ekonomiprisets dilemma belysas. Priset har i sin nuvarande form överlevt sig självt. För att rädda kvar något av dess kvarvarande prestige och återupprätta dess tidiga glans finns bara två vägar framåt.

● Gör priset till ett ekonomipris öppet för alla – inberäknat ekonomer med andra perspektiv än den förhärskande ortodoxins.

● Gör om priset till ett brett samhällsvetenskapligt pris där även andra samhällsforskare än ekonomer kan kandidera. Säkert skulle detta bidra till att vi åter fick värdiga pristagare till Alfred Nobels minne.

Om inte de nödvändiga förändringarna kommer till stånd kan vi lika gärna skrota priset.