Jan Björklunds prioriteringar gör att viktig forskning tynar bort

FORSKNINGSPOLITIK Svensk högskola håller på att bli som en Belgian Blue-ko – några muskelgrupper sväller medan andra förtvinar. Samtidigt ropar världen efter humaniora och samhällskunskap som kan utvecklas tillsammans med naturvetenskap, teknik och medicin. Regeringens forskningspolitik har reducerats till förtäckt näringspolitik, skriver Sverker Sörlin.

Forskningspolitiken håller av regeringen på att reduceras till en fråga om teknikaliteter. Om ”hur”, inte om ”vad” eller ”varför”. Typiskt nog handlar debatten just nu om hur man skall utvärdera forskningen. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) vet som vanligt bäst. För dagen tror han att internationell peer review är svaret på frågan om varför vi inte har tillräcklig ”spetsforskning” – helst Nobelpris.

Vi andra är inte övertygade. Ett system med internationell kollegial bedömning är tungrott och har legitimitetsproblem. Britterna, som använde det, har övergett det. Svenska universitet gör redan sådana utvärderingar, men törs inte använda dem för några radikala omfördelningar av anslagen. Erfarenheten visar för övrigt att ämnesutvärderare tenderar att tycka bäst om sådant som de själva håller på med.

Men det stora problemet med svensk forskningspolitik är att den inte är en politik för samhället. Världen står inför väldiga utmaningar, från fattigdom och korruption till klimat och miljö. Det svenska samhället saknar inte heller bekymmer som behöver mötas med bättre kunskap: utanförskapet minskar inte, arbetslösheten är skyhög, skolan är ett sorgebarn, regioner och infrastrukturer sviktar, miljömålen nås inte.

Avregleringar och marknadisering genomförs på bred front – men reformerna är så svagt, eller inte alls, förankrade i kunskap att de mest påminner om äventyrliga experiment med mödosamt uppbyggda samhällsinstitutioner.

Regeringen verkar dessutom ha glömt bort det viktigaste: att forskningen också är till för studenterna. Stora delar av högskolan har en undervisningsintensitet som är alldeles för låg. Lärarna har inte alltid forskarutbildning, och de har svag kontakt med forskning. Det drabbar särskilt humaniora och samhällsvetenskap, där studenterna är många men där forskningsanslagen sällan höjs – och där ersättningen per student bara är en bråkdel av den inom teknik och medicin, som också är de stora mottagarna av regeringens nya forskningsmedel.

Spetsforskning är förstås bra. Men den politik som förs isolerar nu den bästa forskningen från framtidens kunskapsbärare.

Forskningspolitiken har reducerats till en förtäckt näringspolitik. ”Innovation”, som är viktigt, har nu blivit det enda samhällsmotiv för forskning som regeringen använder. Detta är en farlig begränsning av forskningens idé. Allt kan inte vara spetsforskning. Forskning fyller många syften. Stora delar av den behövs för att upprätthålla en hög kunskapsnivå och det måste gälla hela samhället. Andra stora delar behövs för att förse näringsliv och offentlig sektor med kompetens genom välutbildade studenter och riktad forskning, som delvis utförs vid institut.

Hur detta skall gå till verkar regeringen inte ha någon idé om. Regeringens ensidiga prioriteringar gör det mycket svårt för universitet och högskolor att ta ansvar, särskilt för de eftersatta humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena. Detta sker samtidigt som världen ropar efter en kunskap om samhälle, religion och kultur som kan utvecklas i jämbredd och samverkan med den naturvetenskapliga, tekniska och medicinska.

Vad vi skulle behöva är en forskningspolitik som belönar mångfald, sätter studenterna i centrum och premierar allsidig utveckling av hela bredden av kunskap. Istället håller svensk högskola på att bli en otymplig Belgian Blue, där några muskelgrupper sväller medan andra delar förtvinar.

I ett snabbrörligt kunskapssamhälle riskerar det att bli en belastning.