Mediernas roll som yttre fiende kan ha svetsat samman landslaget

FOTBOLL Landslagets mirakelvändning mot Tyskland var ett resultat av bra ledarskap, storartade spelarinsatser och en del slump. Det finns inga magiska knep i omklädningsrummet som gör att alla plötsligt börjar spela bättre. Men idén om en gemensam yttre fiende kan ha förenat spelarna – och lagt grunden för bragden i Berlin, skriver Johan Fallby, idrottspsykolog.

Jag har aldrig sett en upphämtning som den Sverige gjorde i går mot Tyskland. Det enda jag kan dra mig till minnes som liknade detta är Tre kronors upphämtning i hockey-VM 2003 mot Finland, från underläge 1-5 till seger 6-5. Men det som hände på Olympiastadion i Berlin i går kväll slår allt. Precis som många andra sagt under dagen: Bragdmedaljen delas ut till svenska fotbollslandslaget redan i eftermiddag!

Men hur kunde en sådan mirakulös vändning egentligen ske?

Det går att spekulera kring några saker som kunde skönjas i tv-rutan. Som idrottspsykolog vet jag att det inte finns några magiska knep. Ingenting kan sägas till spelarna i pausen som automatiskt gör att alla plötsligt spelar mycket bättre. Prat om att ”ingenting är omöjligt” och andra klyschor är relativt effektlöst – om sådant skulle påverka starkt skulle vi se den här typen av matchvändningar jämt och ständigt.

Istället handlar bragden i Berlin om saker som klokt ledarskap och bra spelarinsatser – i kombination med slumpen.

Första halvlek var Sverige helt utspelat mot ett mycket bättre Tyskland. Laget uppträdde stillastående och passivt, spelarna visade motståndarna alldeles för stor respekt. Tyskarna fick i princip göra som man ville. Men när de gjorde 3-0 och 4-0 kände de sig säkra på att det var klart.

Schweinsteiger, Özil och de andra superstjärnorna sänkte garden.

För Sverige var däremot det stora underläget förnedrande. Det skapade en drivkraft att visa att vi är ett bättre lag än så här, en vilja att rädda hedern från katastrof. I halvtid höll lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic ett brandtal i omklädningsrummet. Enligt mittbacken Jonas Olsson, intervjuad i Aftonbladet, sa Zlatan att ”nu ska vi spela av den här jävla matchen så att vi har med oss någon värdighet hem”.

I ett sådant sammanhang kan idén om en gemensam yttre fiende hjälpa till att svetsa samman laget. I det här fallet tycks bland annat svenska medier ha fått ta den rollen. Antagligen speglar det en känsla i landslagstruppen. Spelarna vill visa journalisterna och alla andra att ”vi kan så mycket mer än det vi presterat”.

Om det hade någon betydelse för sammanhållningen när laget gick ut på plan i andra halvlek kan man förstås bara spekulera i. Störst betydelse hade sannolikt lagkaptenens och andra spelares konkreta agerande ute på planen. Zlatan Ibrahimovic hämtade till exempel bollen direkt i Tysklands mål efter första målet, och sprang till mittcirkeln med den. Alexander Kacaniklic tog löpningar med boll och visade att han ville ha flera spelare med sig. Kim Källström höll i bollen och slog sina patenterade svepande passningar.

Dessa och andra beteenden var viktiga handlingar, och med dem visade spelarna tydligt att de ville förändra utgången av matchen på ett positivt sätt. Det sände tydliga signaler och lyfte laget ordentligt. Tillsammans med två snabba mål, 1-4 och 2-4 – samt tyskarnas uppenbara osäkerhet som spred sig – ger det en poäng till Sverige. Se bara hur flera tyska spelare drar på sig onödiga gula kort, slutar ta löpningar högre upp i planen och oroligt tappar andrabollar och närkamper på mittfältet.

I kombination med att den svenska lagledningen i det här läget agerade klokt, gjorde detta uppenbarligen att styrkorna enades. Erik Hamrén och övriga ledare lyckades skapa ett förtroende mellan spelarna och visade att de var aktiva genom att byta in två spelare redan i paus. Det var lyckade byten, som gav laget en injektion. Och vi vet alla hur det gick: Zlatan reducerade, sedan gav en tysk tabbe från den annars så säkre målvakten Neuer Sverige ytterligare ett mål.

Plötsligt kände de svenska spelarna att de var inne i matchen igen. Tyskarna däremot satt redan ”hemma och åt middag”. De hade lagt av och kunde inte hitta tillbaka till det spel man haft tidigare.

När det gäller fotboll på så här hög nivå måste alla elva spelare på planen prestera, annars blir det svårt. Större är inte skillnaderna mellan lagen. Men även om det här är en idrottsbragd utan motstycke så är slumpfaktorn också viktig. Svenska laget hade flyt, och satte de chanser man fick. Skulle matchen spelas igen har jag svårt att tro att samma scenario skulle upprepa sig särskilt många gånger. Men det kan aldrig ta äran och glädjen från svenska landslaget. Deras bedrift är osannolik, jag saknar egentligen ord. Idrottshistoria.