Den gränslösa kärleken har fått mig att bli rom

ETNISK IDENTITET Ingen annan bestämmer vem jag ska vara. Därför har jag ansökt om att bli rom, och har nu välkomnats in i romernas gemenskap. Alla som vill bli svenskar får tyvärr inte samma generösa mottagande från dem som tagit sig rätten att definiera svenskhet. Jag vill bo där det finns plats för många typer av människor – och Södermalm har den mesta mixen, skriver Ted Hesselbom.

Förra veckan ansökte jag om att få bli rom. Sedan jag var barn på 60-talet har jag haft en relation till begreppet romer. Då kände jag inte till ordet rom – som många andra använde jag ordet zigenare. Nära där vi bodde dök det upp lägereldar med jämna mellanrum. Det var på fälten mellan centrala Malmö och det nya område som höll på att byggas upp och kallades Rosengård.

Jag och några av mina kompisar drogs dit och var nyfikna. Människorna som tände eldarna hade husvagnar och allt kändes förbjudet. Mina föräldrar som de flesta andra utan högskoleutbildning var rädda för det okända, varnade oss och påstod att ”zigenarna rövar barn” och att de är tjuvar.

I mellanstadiet kom det en romsk kille till min klass. Han var där någon månad, sedan försvann han igen. Han var mörk, hade fantastiska ögon och var otroligt vacker. Jag beundrade honom. Jag förstår nu, med vuxet perspektiv, att kanske var jag hemligt förälskad och sörjde när han försvann.

Långt senare, när jag upptäckt utanförskap på grund av min sexuella läggning, ökade intresset för det som var annorlunda. Det icke normativa. I dag kan jag säga att jag helst vill bo mitt i city i en stor stad där det finns plats för många olika typer av människor. Jag uppfattar det som en garanti för att det där finns plats för mig med. Södermalm är Sveriges mest tätbefolkade område. Där finns troligtvis just nu den mesta mixen.

I alla fall ett tag till – gentrifieringen klampar ju på i full fart.

När jag började jobba för Göteborgs stad som museichef på Röhsska museet fick jag ett uppdrag med kulturpolitiska mål. I den fanns stort utrymme att själv bidra till en stad för fler. Det står i majoritetens årsbudget att Röhsska ska ”bredda”. Vi har medverkat till att skapa en hbtq-festival, firat det persiska nyåret Now Rooz, Finlands nationaldag, Samefolkens dag och samarbetat med Hammarkullekarnevalen.

Självklart har vi även uppmärksammat den internationella Roma-dagen de senaste fem åren.

Jag fick träffa legenden Rosa Taikon. Vi hade en magisk kväll tillsammans med andra som på olika sätt bidragit till att vi öppnade en stor separatutställning med Rosa Taikons silversmide på museet. Genom åren på Röhsska har vi träffat massor av representanter för de romska folken. Vi har fått chansen att få fråga allt, vara med och prata om allt.

Samtidigt har jag insett hur mina älskade Frankrike och Italien blivit omöjliga att tycka om lika mycket som tidigare – då var jag okunnig om vad man gör mot romer i dessa länder.

Jag känner mig trygg i sammanhang där det finns plats för många olika. För att själv få vara med, för att det ska finnas plats för alla att vara den de vill vara finns inget alternativ. Jag tror att det är enklare att vara bög än att vara rom. Finns det plats för mig som bög i den romska gemenskapen? Kan Sametingets ordförande komma ut som queer, så borde det gå?

Med anledning av att min ansökan om att bli rom i nyligen blivit känd i medierna sa någon på Facebook att etnicitet kan man väl inte ansöka om? Det är man född till. Jag funderar på om det finns relevans i att prata om etnicitet då jag är emot rasism. Kan någon ta sig rätten att bestämma vem som är rom, svensk eller same? Vad finns det för värde i att kunna identifiera skillnader? Kan det vara så att vi alla måste ha rätten att kalla oss vad vi vill – och samtidigt ha samma värde som alla andra i samhället, samma som dem som är majoritet?

Om det nu finns någon som är majoritet.

Jag har en idol som heter Jan-Olof Madeleine Ågren. Hen kämpar för att staten eller myndigheterna inte har med att göra vilket kön vi har. Det är inte relevant information som behöver registreras. Varför inte då låta bli, så de som rör sig mellan de två mest konventionella valen slipper känna sig utanför och stigmatiserade?

En utmaning är dock att i samma stund som man stryker genustillhörigheten officiellt, försvinner också mätbart underlag för orättvisa mellan män och kvinnor ur statistiken. Det är en allvarlig bieffekt. Så länge någon är orättvist behandlad som bög kan jag inte sluta prata om att jag är bög. Även om det bästa skulle vara att inte behöva prata om skillnader.

Jag frågade min auktoritet bland romerna, Bagir Kwiek, om hur man blir rom. Han svarade att rom är man om man uppfattar sig som rom. En väldigt generös inställning som passar in i mitt paradis. Bagir har nu välkomnat mig in i sin familjegemenskap.

Alla som vill kalla sig svenskar får tyvärr inte samma generösa svar från en del av dem som har bestämt att de är svenskar.

Själv har jag bestämt mig för att acceptera alla ansökningar som kommer till mig om att få bli bög. Jag har bestämt mig för att ingen annan ska få bestämma över vad jag vill vara. Jag tänker testa om det påståendet håller hela vägen.