Expressens Mats Olsson knäckte min karriär

ELITIDROTT För två år sedan gick jag in i väggen och tvingades avsluta min karriär som höjdhoppare. Den utlösande faktorn var en text av Expressens sportkrönikör Mats Olsson. Jag försökte knäcka honom – istället knäckte jag mig själv. Idrottsförbunden har ingen beredskap för de psykiska problem som kan drabba oss idrottare, skriver tidigare höjdhoppsstjärnan Linus Thörnblad inför Debatt kl 22.00 ikväll.

För två år sedan släcktes allt och jag gick in i väggen. Jag kunde inte göra något och tvingades sluta med idrotten. Jag var trött och nere, kunde vakna upp mitt i natten och storgråta i timmar. Jag mådde så dåligt att jag under perioder inte orkade lämna lägenheten.

I läkarjournalerna står det maladaptiv stressreaktion med dystemi, det vill säga en depressiv stressreaktion på en traumatisk händelse. Jag har reflekterat kring hur det blev så här. Jag har kommit fram till att det handlar om att jag började prestera för att bevisa saker för medier och kritiker.

Expressens Mats Olsson kritiserade mig i en artikel när jag kom femma i friidrotts-VM i Berlin 2009. Jag var själv nöjd med placeringen, jag var skadad och blev bäste svensk – utanför tävlingsarenan hoppade jag på kryckor. Men Mats Olsson skrev: ”Linus Thörnblad tillhörde bottenskrapet, lallarna, statisterna och de som inte hörde hit”.

Det var det som blev den utlösande faktorn. Jag ville ha revansch – och i det läget hoppade jag inte längre för mig själv utan för andra. Jag pressade mig själv extremt hårt och tränade enormt mycket.

Jag började försöka knäcka Mats Olsson och bevisa att han hade fel. Istället knäckte jag mig själv.

Det blev stopp. Jag gick in i väggen och tvingades avsluta min karriär. Jag har försökt att nå Mats Olsson för att fråga honom om hans krönika, men han har inte hört av sig till mig. Jag tolkar det som att han inte står för vad han har skrivit – men inte heller vill be mig om ursäkt.

Från den dag jag slutade med idrotten har jag inte hört något från de läkare och beteendevetare som jobbade för SOK. Jag kände att ingen tog mig på allvar, fast jag ropade på hjälp. De omkring idrottarna hade inte någon beredskap för att hantera psykologiska problem. Man kunde utan konstigheter få behandling av läkare för fysiska problem och skador – flygas var som helst för att röntgas – men när det gällde psyket fanns mer eller mindre ingenting.

Jag tycker att idrottsförbunden har ett ansvar att se till att elitidrottarna inte hamnar i skiten. Jag ställde upp på tävlingar och andra arrangemang, men jag fick inget för det. Det är inte som ett vanligt arbete med skyddsvästar och fackföreningar. Det finns inget fungerande system för professionella idrottare. Man saknar arbetsgivare och det blir sjukt ensamt och svårt med allt byråkratiskt pappersarbete.

Efter karriären hamnade jag mellan stolarna, utan A-kassa eller pengar från Försäkringskassan.

Som tur var slösade jag inte med pengarna jag tjänade in under min idrottskarriär. Jag har levt billigt, och lagt undan pengar som jag nu har kunnat ta av. Annars vet jag inte hur jag hade klarat mig. Den här veckan har jag börjat extrajobba som timanställd på en ungdomsanstalt. Det är jättekul, men det har tagit mig två år att komma hit.

I dag mår jag bättre, men jag är långt ifrån bra. Det går så otroligt långsamt att komma tillbaka. När jag själv inte hade någon energi behövde jag hjälp, men det fanns ingen som helst vägledning. Sedan var det för sent – och nu har jag fått fixa det på egen hand.

Riksidrottsförbundet och andra idrottsföreningar måste bli mer uppmärksamma när det kommer till psykiska problem. Att hitta tillbaka har tagit mig extremt mycket längre tid än vad det behövt göra om jag fått vägledning.