Osakligt blir sakligt i Granskningsnämndens beslut

MEDIEETIKENS FRAMTID Svenska redaktioner granskas allt hårdare, inte minst i sociala medier. Därför måste reglerna för journalistiken vara tydliga och implementeras på ett glasklart sätt. Men ett färskt beslut från Granskningsnämnden, där ett uppenbart osakligt inslag i SVT:s Rapport friades, visar att så inte är fallet. Det är dags att modernisera de medieetiska reglerna, skriver Mats Olin, chef på Timbro Medieinstitut.

En utredning har just startats på uppdrag av bland andra Sveriges Television,  för att se över om det går att skapa en gemensam medieetisk nämnd för både pressen och etermedierna. Det blir en utmaning att få ihop något som alla parter inte bara accepterar utan också vårdar och utvecklar. Men det får inte stanna vid en organisatorisk översyn – det är hög tid att modernisera även innehållet i de medieetiska reglerna, exempelvis kraven på saklighet och opartiskhet.

Att det som sänds i Sveriges Television ska vara sakligt är grundläggande. I reglerna om saklighet framgår att uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas.

Det låter enkelt, men i praktiken är det svårt att förstå vad regeln egentligen innebär. Ett aktuellt exempel är talande.

Ett inslag i Rapport i maj i år handlade om skogen och påannonserades med att ”5 000 växt- och djurarter hotas eftersom gammelskogar skövlas”. I inslaget sas bland annat att det snart inte finns några gamla skogar kvar i Sverige. Ingen som ser inslaget kan tro annat än att den riktigt gamla skogen i Sverige minskar, läs en avskrift av hela inslaget i Granskningsnämndens beslut.

Problemet är att det är helt fel. Den gamla skogen ökar.

Arealen gammal skog i Sverige ökade med 50 procent mellan 1998 och 2010, skriver anmälaren Skogsindustrierna. Sveriges Television ifrågasätter inte Skogsindustriernas uppgifter om att den svenska skogen blir äldre, men menar att det saknar relevans. SVT menar att det står klart att inslaget inte i första hand handlade om skogens ålder utan om dess biologiska funktion.

Granskningsnämnden går på SVT:s linje, och slår fast att inslaget är sakligt. Detta skapar frågetecken om vad begreppet saklighet, och reglerna för det, egentligen innebär.

Om inslaget i första hand inte handlade om skogens ålder, kan man fråga sig varför detta var det centrala budskapet i på-annonsen och nämndes flera gånger i själva inslaget? Man måste kunna kräva av tittarna att de förstår det som inte framgår, verkar både SVT och Granskningsnämnden mena. Det finns säkert nyanser i inslaget som skogliga experter kan se, och som vanliga tittare inte förstår – men det förändrar inte den sammanlagda bilden av osaklighet.

Kanske ska SVT ha rätt att förmedla att den gamla skogen är på väg att försvinna, fastän verkligheten är tvärtom. Men i så fall kan man knappast tala om att det finns ett krav på saklighet.

Exemplet visar att det finns skäl att modernisera regler och tillämpning. Även om det inte är den nya utredningens uppgift borde det vara ett naturligt nästa steg i omstöpningen av de medieetiska institutionerna.

Kraven på medier att leva upp till en hög standardnivå kommer att öka och en utmaning för medieetiken är också att göra sig begriplig. Mediechefer intygar att allt fler granskar det som publiceras och har synpunkter som sprids, inte minst i sociala medier.

Därför krävs det också att principer och beslut motiveras och förklaras på ett betydligt mera utförligt sätt än vad som är fallet idag.

I en tid då de lagliga gränserna för mediernas rätt att publicera diskuteras, är det av största vikt att reglerna för journalistiken är tydliga och att de implementeras på ett glasklart sätt. Annars undergrävs det förtroende för medierna som krävs för att undvika ytterligare lagliga inskränkningar av det fria ordet.

En gemensam medieetisk nämnd är ett steg åt rätt håll – men det viktigaste är trots allt innehållet i medieetiken.