Romers situation

tanjahagert_720

Ted, jag skulle gärna ha kunnat ansöka om att slippa vara rom

Publicerad 26 oktober, 2012 - 07:00

ETNICITETSBYTEN Ted Hesselbom har ansökt om att bli rom, förklarar han på SVT Debatt. Men kultur och identitet är inget man lånar på biblioteket. Man måste leva med dem, och för oss romer har det varit en livslång kamp. Hesselboms drömmar om lägereldar känns mest som ett exotistiskt konstprojekt, skriver Tanja Hagert, ordförande för organisationen Romakvinnors Rätt i Samhället.

Kan man lämna in en ansökan för att bli rom? Ted Hesselbom har tydligen gjort det, förstår jag enligt hans artikel på SVT Debatt. Grattis till honom. Själv skulle jag då gärna även se möjligheten att kunna ansöka om att slippa vara rom.

Det som för Ted Hesselbom framstår som exotiskt har för mig varit en livslång kamp.

Lägereldarna Hesselbom drömmer om har inte värmt min resa när jag har blivit utkastad från hotell, varit förföljd av butiksvakter när jag har varit och handlat eller när jag inte har fått tanka min bil. Det har inte heller hörts någon romantisk melankolisk musik när jag blivit utstirrad för min klädsel eller fått höra hur jag bara är en smutsig ”zigenare” och att jag aldrig kommer att bli någonting.

Under mina barndomsår i Finland ville mormor att jag skulle lära mig att prata romani. Jag var stolt över mitt modersmål, men så fort vi var på allmänna platser sa mormor på finska: ”Tanja, prata finska nu!”

Jag blev sårad och kunde inte förstå varför jag inte fick tala mitt eget språk. Mormor berättade inte att det hade varit förbjudet att prata romani, eller att man blev utkastad om man pratade romani när hon var ung. Allt det här fick jag veta först i mitt vuxenliv. Ända till den sista sommaren innan hon dog bar vi samma sår eftersom hon alltid var tvungen att fråga från mig om jag förstod vad hon sa till mig.

När jag var yngre ställde jag ofta frågan till Gud varför var jag tvungen att födas till rom. Varför kunde jag inte bli något annat? Varför hatade alla oss, varför måste livet för oss vara så svårt?

Att leva som rom är inget konstprojekt. Det är ett liv man föds till.

Jag känner människor som har levt sina liv nära romer, till exempel haft en romsk partner. De har känt sig som romer och per automatik börjat definiera sig som romer. Då har det handlat om något som har vuxit fram – till skillnad från Ted Hesselbom har de inte gjort det till ett projekt för att pröva hur det känns. Om de inte skulle inte trivas i våra skor kan de inte smidigt byta tillbaka till sina egna.

Jag upplever att samhället inte har någon skamgräns när det gäller mitt folk. Det är i dag socialt accepterat att helt öppet prata illa om oss romer. Genom historien har samhället inför öppen ridå fått göra vad som helst emot oss. Jag är finsk rom, och förutom ovan beskrivna rasism emot oss har mitt folk bland annat varit med om en massdeportering ifrån Sverige till Finland.

Det fanns i Sverige en tid då det var lagligt att avrätta oss romer enbart grundat på vår etniska tillhörighet.

Om man verkligen gillar mitt folk – och har respekt för den kultur som jag är född i – sluta romantisera den. För oss romer har historien varken varit en rolig eller romantisk road trip. Det handlar om en på många sätt fruktansvärd lång resa som fortfarande pågår. Vårt bagage är sedan länge överfullt.

Istället för att låta alla få möjligheten att bli rom föreslår jag att vi skapar en värld där alla får vara vad och vem de vill – bortom etnicitetsbegrepp och normer. Generaliseringar och kategoriseringar av folkgrupper hör inte hemma i ett modernt samhälle. Alla är individer, den gemensamma nämnaren är att vi alla också är människor.

Förra veckan fick jag höra ifrån en medelålders man att jag borde sluta kräva mitt folks rättigheter till att vara och behandlas som alla andra. Samtidigt berättade han för mig hur jag skulle göra för att bete mig som en ordentlig svensk medborgare. Han glömde dock att diktera riktlinjerna för hur man bör se ut, hur man ska klä och bete sig när man är en förstaklassens medborgare.

Hans ord fick mig att börja studera människor på stan och på jobbet – och jag hittade inte en enda som var den andra lik. Inte ens bland romer.

Nu har jag gett upp, och bestämt mig för att bara fortsätta att vara mig själv; en väldigt högljudd ung kvinna som liksom många andra försöker hitta en balans mellan hem och jobb. En kvinna som tycker om glitter och glamour, älskar att skratta och gärna bjuder på sig själv. Mitt viktigaste uppdrag i livet är att vara mamma till mina barn och att inte neka dem rätten att vara stolta över sig själva och sina rötter. Jag skulle aldrig förbjuda dem att prata romani när vi går och handlar. De, precis som jag, har rätten att behålla vår kultur utan att bli förlöjligade, förföljda eller exotiserade.

På samma sätt behöver Ted Hesselbom inte lämna in någon ansökan för att be om en ny identitet. Det är ett ärende som bara han själv kan handlägga. Kultur och identitet är inget som går att låna med lånekort på biblioteket. Det är någonting som skapas under hela livet.

Tanja Hagert, romsk aktivist och ordförande för Romakvinnors Rätt i Samhället, RKRS
Foto: Boel Engkvist/Sveriges Radio

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt