Boende

anna_berglund_720

Bäste Herr Reinfeldt – ett öppet brev till statsministern

Publicerad 27 oktober, 2012 - 08:00

BOSTADSPOLITIK Anna Berglund är 26 år. Hon arbetar som kock och bor i en andrahandsetta i en förort till Stockholm. På sin blogg Vidret skrev hon tidigare i veckan ett öppet brev till Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. Där berättar hon om sin verklighet i Sverige 2012 – tio olika lägenheter på fem år, 16 anställningar, ett liv utan fast punkt där jakten på bostad överskuggar allt. Efter överenskommelse med Anna Berglund återpublicerar Debatt nu hennes brev till Fredrik Reinfeldt.

Bäste Herr Reinfeldt,

Det är med förtvivlan och stort missmod jag skriver till er, då jag inte vet vem jag annars ska vända mig till, då jag behöver råd och stöd. Det var på väg hem ifrån arbetet (på vilket jag börjar arbeta på klockan 06:00 varje vardag) som tanken slog mig. Vem har rätt till en bostad?

Sedan jag flyttade till Stockholm för fem år sedan har jag bott på 10 platser. I 10 olika lägenheter i olika boendeformer, jag har alltså flyttat i snitt två gånger per år. Allt från korttidskontrakt till som längst nästan två år. Hyrorna har varierat mellan allt från 1 700 kr som jag betalade för att sova på en madrass i ett kök under ett års tid, till att betala 8 700 kr för en liten tvåa i Hjorthagen.

Lägenheter jag på alla sätt har kämpat för att få bo i.

Jag vet inte om din son bor hemma längre eller på vilket sätt han kommer att få tillgång till en bostad den dagen han tar språnget ut i vuxenlivet och bestämmer sig för att flytta hemifrån. Men jag betvivlar att det är på Blocket han kommer hitta sin bostad.

Jag vet heller inte hur mycket du vet om Blocket.se, men jag kan då upplysa dig om att det är där alla som inte har den ekonomiska eller sociala fallskärmen, det är där vi hittar vårt 10 kvm-rum för 4 000 kr i månaden, eller varför inte 18 000 kr för en ”nyrenoverad etta med New York-stil”.

Jag kan berätta för dig vad han missar, för att lägga upp en annons på blocket har ett pris.

Han kommer inte bli uppringd av män som flåsar i hans öra och som påstår sig ha legat med honom. Han kommer inte få sms av över 20 personer som erbjuder honom en lägenhet om han har sex med dom och han kommer inte bli ombedd att skicka nakenbilder på sig själv i utbyte mot ett korttidskontrakt.

Alla de gånger jag har lagt ut en annons, med telefonnummer (eftersom det faktiskt ökar chansen att få en lägenhet) så har jag blivit sexuellt trakasserad i veckor efter. Det här sättet, samt att sätta upp pappersannonser på lyktstolpar eller betala dyra månadskostnader för att vara medlem på en sajt som ”erbjuder tips om bostäder”, är bland de vanligaste för människor som söker sig en plats att bo på.

Jag har dessutom stått i bostadskö i fyra år, men att söka lägenheter på bostadsförmedlingen är ungefär lika givande och konstruktivt som att stå och gasta efter någonstans att bo på, på plattan. (Det är säkerligen ett mer framgångsrikt koncept jag ännu inte provat, men kommer säkert om riktig desperation infinner sig.)

Ja men köp en lägenhet säger folk. Människor jag arbetat med, människor jag känner. Köp? frågar jag mig, med vilka pengar skulle jag ha råd att belåna mig för livet? Då båda mina föräldrar aldrig skulle ha råd att hjälpa mig ekonomiskt med en sådan summa som skulle behövas för ett lån. Då har jag knappt en buffert ifall jag skulle bli arbetslös.

Spara? Ja visst har jag försökt spara. Ett tag arbetade jag två heltider samtidigt för att kunna lägga undan, men de pengarna fick gå hyran då jag efter några månader av extrem press blev så slutkörd att jag inte längre orkade arbeta heltid och fick gå ner i tid.

Eftersom jag tränar till att springa maraton 2013 och sprang de 13 km hem hade jag god tid på mig att fundera, och grubbla på denna frågeställning. Vem har rätt till en bostad?

Något jag gjort många gånger förut men då alltid har drabbats av en sådan känsla av hopplöshet och ångest, att jag nu mer sällan vågar bege mig ut i sådana dagdrömmerier.

Du borde gilla mig egentligen, herr Reinfeldt, även om vi aldrig träffats. För jag är en utav dom du pratar om dagligen, jag tillhör dom du säger dig företräda. En hårt arbetande, frisk kvinna, som gör det hon kan för att bidra till samhället, vårt kära Sverige.

Jag har arbetat nästan oavbrutet i snart 10 år, mer eller mindre heltid, och har haft över 16 anställningar – alltifrån provanställningar till den fasta anställning jag har nu.

Jag har torkat barnrumpor och gammelrumpor, jag har dekorerat räksallader på långa rader och sprungit i Stockholms Filmhus korridorer med famnen full av tv-manus. Med armarna långt in under skänkar har jag städat bort deg från bagerigolv och jag har samtalat med chefer samtidigt som jag serverat dom snittar.

Mina armar har lyft kändisars barn som jag tröstat när de gråtit och jag har hållit ensamma människor i handen när de legat för döden.

Jag vet alla de bästa övergångsställen anpassade för permobiler i Stockholms innerstad och jag har lärt mig lyfta en 150 kilo tung människa alldeles själv, utan att skada mig (allt för mycket).

Brevet skulle bli oläsligt långt om jag skulle fortsätta rada upp de arbetsuppgifter jag haft under mitt unga vuxna liv så därför tänker jag ställa en fråga:

På vilket sätt menar du att det ska löna sig att arbeta?

Det jag beskriver här ovan är livet, så som det ser ut just för mig och det är väl meningen att det ska löna sig självt? På det sätt som det utvecklar mig, min person och min empati, min förmåga att fantisera och drömma. Arbetet är väl en oundviklig del av att vara människa? Oavsett om man just nu befinner sig i eller utanför arbetsmarknaden?

Men hur menar du att det ska löna sig? För det är många saker arbetena inte har gett mig.

De har inte gett mig en skälig lön.
De har inte gett mig goda förutsättningar för utveckling på företagen.
De har inte sett mig som en person, en människa utan en arbetskraft, ung och stark att suga musten ur.
De har alltid tagit hänsyn till mig kön, på det sätt att jag alltid tjänat mindre än mina manliga arbetskamrater trots att jag många gånger haft mer ansvar och arbetat hårdare än dem.
De har på alla sätt undvikit att ge mig en fast anställning vilket resulterat i att jag många gånger fått ha flera arbeten samtidigt för att få ihop en inkomst att mig leva på.

Jag har arbetat 16-timmarspass för att sedan gå vidare till att arbeta vaken natt. Jag har rest genom hela stan för att få ihop timmar där de funnits. Och jag har, när det varit som minst arbete, i desperation gråtit framför min chef och bett om mer timmar.

Eftersom jag har haft tunga arbeten, med lyft och släpande, så har detta börjat visa sig på min kropp. Jag har stått i timmar i dåliga skor utan rast, jag har krökt ryggen över brukare och lastat konserver på pallar.

Ärren mina arbeten har bildat ser så olika ut. Mina händer är knöliga och brända. Trots stödstrumpor och fotinlägg har en klaff i min högra ljumske brustit vilket bidrar till smärta i mina blodådror, detta drabbar främst kvinnor.

Jag arbetar alltid ståendes.

Då jag sökte vård för detta och en läkare nickar och säger ”ja ja, du skulle nog behöva ta bort det här, men landstinget finansierar inte längre sådana här ingrepp. Du får pröjsa 21 000 kr ur egen ficka om du vill göra något åt det här.”

Jag var 24 år när detta hände och hade ingen ekonomisk möjlighet att rätta till. Så benet har fått vara, blivit värre.

Ska det vara så, frågar jag mig? Jag har ju bara jobbat?

Jag har nästan noll sjukdagar. De få gånger jag varit så sjuk att jag inte kunnat gå till arbetet har jag legat hemma och oroat mig för hur de ska klara sig, då de flesta av mina arbeten inte tar in vikarier eftersom de skulle kosta företaget mer. Jag har tänkt på mina arbetskamrater som fått släpa de tunga lassen en man mindre och i feberfrossa ligger jag där och är ledsen och känner mig otillräcklig.

Människor säger åt mig att utbilda mig vidare, få en examen, höja min lön på det sättet. Men då höjer jag händerna i luften i förtvivlan för var det inte så att vi i detta individualiserade samhälle skulle kunna välja själva?

Att det ska löna sig sa du, Reinfeldt.

Men om självförtroendet för att söka in på en högskola och orka gå igenom de prövningar som det skulle innebära, om det självförtroendet aldrig blivit stärkt, genom livet, hur gör man då?

Jag vet att vi aldrig kan bli det vi önskar oss för om vi kunde det så skulle vi alla vara på toppen. Det där om att ”du kan bli precis vad du vill” det stämmer så klart.

Men inte för alla.

För precis som att det behövs arbeten, löner, flextider, att drömma om att nå, så behövs det människor som inte drömmer om dom. Människor som gör de där toppjobben möjliga, som håller upp dom där som strävat längst på sina knotiga axlar. Det behövs folk som misslyckas för andra ska lyckas i denna värld i vilken vi alla är så unika.

Jag skulle bara önska mig, herr Reinfeldt, att jag på något sätt fick en bostad att leva i. Inte förvaras.

Jag har just nu en fantastisk lägenhet i ett år som jag av hela mitt hjärta älskar. Men jag vågar inte fylla den med möbler, jag vågar inte drömma om den sortens trygghet, för i mitt liv, mitt arbetande förtjusande och kreativa liv, så har jag lärt mig.

Att alla kan inte få allt. Livet är inte rättvist.

Jag undrar om du också tänker på det här innan du går och lägger dig. Tänker du på oss? Vi verklighetens folk.

Men du, visst lönar det sig att arbeta i Sverige? Visst ska det löna sig?

Med vänliga hälsningar,
Anna Berglund

Läs Anna Berglunds blogg här:

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt