Ge oss stockholmare rätt att bygga bort bostadskrisen själva

BOSTADSKRISEN Bristen på bostäder i Stockholmsområdet leder till eskalerande bostadspriser och sönderrenovering. Problemet hade lätt kunnat åtgärdas om folk tilläts att bygga sina egna hem. Återinför kommunala tomtköer och låt oss själva bygga hus som passar in i storstadens stadsplanering, skriver arkitekten Ola Andersson.

Jag kommer hem efter en helg på landet och bläddrar i de tjocka bostadsbilagor som väntar på hallgolvet. Efter några få sidor redaktionella fikonlöv kommer de påkostade annonserna, utformade som heminredningsreportage. Det sammanlagda priset på hus och lägenheter denna lördag i SvD:s Magasinet är 1,2 miljarder kronor.

Endast ett enda objekt ligger under miljonen – ett fritidshus på 45 kvm i Norrtälje.

Den viktigaste anledningen till de höga priserna är förstås bristen på bostäder. De allra högsta kvadratmeterpriserna är ett symptom på bristen på bostäder i täta urbana omgivningar. För någon månad sedan såldes en lägenhet på tio kvadratmeter i Birkastan i Stockholm för 1,35 miljoner kronor.

Det är ett Stockholmsfenomen. Bostadsbristen i Göteborg och Malmö framstår som småpotatis vid jämförelse, och på många håll i Sverige är priser och hyror så låga att det inte lönar sig att bygga nytt.

Men det gör det alltså i Stockholm. Även i kranskommunerna Danderyd, Lidingö, Nacka, Solna, Sundbyberg, Täby, Vaxholm och Värmdö ligger snittpriset på både bostadsrätter och villor så högt att det är billigare att bygga sig ett eget hus än att köpa villa eller bostadsrätt.

Om tomten kostar en miljon och kvadratmeterpriset för att bygga är 25 000 kr kan man få ett eget hus på 100 kvadratmeter för 3,5 miljoner. Det vill säga ungefär lika mycket som 50 kvadratmeter lägenhet kostar i innerstaden.

Så varför är det så få som bygger egna hus, när det förutom tillfredsställelsen att få det som man vill ha det också är en god affär?

I de flesta svenska kommuner är en kommunal tomtkö där man kan ställa sig för att köpa tomt en självklarhet. Över hälften av Sveriges kommuner uppger i en enkät av Villaägarnas riksförbund att de har en kommunal tomtkö. En kvart söderut med pendeltåget från Stockholm city, i Södertälje, är kötiden tre till fyra år – i Helsingborg och Jönköping endast ett till två år.

I jämförelse med bostadskön i Stockholm framstår det som en kafferast.

Men stockholmarna har fråntagits rätten att bygga själva. Det har skett gradvis sedan mitten av 50-talet. Skälet var länge att staden behövde marken för att bygga flerbostadshus för att garantera tillgången på bostäder.

Men sedan nettosubventionerna till bostadsbyggandet upphörde kring 1990 har stockholmarna fått det sämsta av båda världar. De har varken rätt att bygga sina egna hus eller ett byggande som är i närheten av att hålla bostadsbristen stången.

De senaste 20 åren har byggandet i Stockholm motsvarat behovet endast enstaka år. Normalt ligger det på omkring hälften av behovet. Vi behöver bostäder. Ingen annan bygger dem åt oss. Varför får vi inte bygga dem själva?

En del av svaret är naturligtvis att de hustyper, som byggs på de tomter som de kommunala tomtköerna erbjuder, inte passar i storstadsområdena. Även om tomterna är små, är husen alltid friliggande. Det är ett sätt att bygga som inte medger den täthet som behövs i lägen där trycket på marken är hårt och skapar inte tillräckligt underlag för en fungerande kollektivtrafik.

Svaret på frågan hur enfamiljshus som fungerar även i Stockholm skulle kunna ordnas är dock inte särskilt komplicerat. Är husen sammanbyggda med grannarna på ömse sidor ökar tätheten drastiskt. Det ger en tillräckligt effektiv användning av marken och tillräckligt hög täthet för att ordna tillfredsställande kollektivtrafik.

Det är hög tid att låta även stockholmarna göra något mer konstruktivt med det kapital de disponerar än att driva upp priserna på det befintliga beståndet och renovera sönder sina hus och lägenheter. Så länge inte Byggsverige klarar av det måste vi stockholmare ges rätten att bygga husen själva.