Även jag har nu drabbats av Jan Guillous förbannelse

BOKEN OM HANS HOLMÉR Likt en gud utslungar Jan Guillou förbannelser över sina motståndare. I tv-programmet Rekord-Magazinet ”dömde” han Hans Holmér som otillräknelig. Men Guillous primära mål var inte Palmeutredningens spaningsledare – utan att få bort misstankarna från sina vänner i den kurdiska organisationen PKK. Jan Guillou var redan då jävig, och har sedan dess blivit allt mindre självkritisk i den här frågan, skriver Ann-Marie Åsheden.

Tre veckor efter Palmeutredningens kraschlandning 1987 ägnade journalisten Jan Guillou sin SVT-show Rekord-Magazinet åt spaningsledaren Hans Holmérs ”jakt på kurder”. Några veckor senare var Holmér fredlös. Vem som helst kunde säga vad som helst om honom. Detta pågår än idag.

Jan Guillou lyckades avhumanisera Holmér och skapa ett Holmérhat, som troligen övertrumfar Palmehatet i styrka och varaktighet.

I min aktuella bok om Holmér, Förbannelsen, kallar jag det Guillou åstadkom för en förbannelse. Det roade mig att leka med tanken att Jan Guillou likt en gud utslungar förbannelser över sina motståndare.

Även jag själv har nu drabbats av Guillous vrede.

I en kolumn i Aftonbladet gick han nyligen till angrepp. Bland annat påstod han att jag i min bok driver tesen att Holmérs ”kurdspår” var det rätta. Det gör jag inte. Däremot driver jag tesen att medierna skapade bilder och utdelade domar som inte har så mycket med rättvisa att göra.

Vad gjorde då Guillou i Rekord-Magazinet den 10 februari 1987? Först är det viktigt att känna till att Guillou stod bakom PKK:s politiska kamp och var vän med de ledande PKK:arna i Sverige. Han var alltså jävig. I programmet använde han klassiska propagandaverktyg. Här följer tre exempel:

● Falsk etikettering. Jan Guillou sa konsekvent ”kurder” när han talade om PKK:arna. Här byggde han vidare på ett uttryckssätt som redan förekom i medierna. Så fick han PKK att framstå som representanter för alla kurder, trots att det bara var en liten extrem vänsterorganisation. Det bäddade för att Guillous PKK-vänner skulle kunna hävda: ”Palme älskade oss kurder” – vilket de också gjorde. Guillou fick tittarna att tro att Holmér jagade hela det kurdiska folket, och att PKK saknade motiv. Holmér framstod som rasist och hans misstankar som befängda.

● Försköning. Jan Guillou intervjuade de tre ledande PKK:arna i Sverige. De satt runt ett bord på sitt bokcafé och såg prydliga ut. De fick ledande, icke-kritiska frågor. Det framstod som osannolikt att dessa hyvens personer skulle kunna vara inblandade i mord.

● Utelämnande av fakta. Efter den snälla intervjun med de tre runt bordet sa Guillou att dessa tre är misstänkta för att ha mördat Sveriges statsminister. Därefter konstaterade han att alla har alibi: En var i Basel, en i Damaskus, en i Haninge. Underförstått: Holmér måste vara galen som tror att någon av dessa kan ha skjutit Palme på Sveavägen.

Fakta: Holmér trodde inte att någon av de tre hållit i vapnet. De var misstänkta för anstiftan/medhjälp vid avhopparmordet i november 1985, och Holmér ville också höra dem om vissa omständigheter när det gällde Palmemordet.

Detta avsnitt av Rekord-Magazinet friades av Radionämnden i juni 1987. Det ansågs det både sakligt och opartiskt. Det är synnerligen egendomligt.

Varför orda om detta idag? Det finns flera skäl att granska denna mediehändelse.

Ett handlar om Holmér. Han blev dömd som otillräknelig av Guillou. Visst förtjänade Holmér kritik vid den här tiden. Visst bar han skuld till att utredningen havererade. Detta innebär dock inte att han var galen – eller att medierna hade rätt att döma honom till fredlöshet.

Ett mera principiellt skäl är just mediernas självpåtagna roll som domstol, som illustreras väl av Guillous program.  Mediernas rättegångar brukar kallas granskningar. Självklart är granskning en viktig uppgift för medierna. Men som allt annat kan det göras bra eller dåligt. Denna självklarhet borde kunna diskuteras utan emotioner.

Ett tredje skäl att gå tillbaka till Guillous Rekord-Magazinet är att det kan lära oss något om hatets mekanismer, och vilken roll medierna spelar i framväxten av hat.

Man kan tro att Holmér var måltavlan för Guillous journalistik. Jag tror inte att han var det primära målet – Guillous syfte var att få bort misstankarna från PKK. Hur gör man det mest elegant och effektivt? Genom att beröva den som vädrar misstankarna all trovärdighet och göra honom fredlös för all framtid.

Efter Rekord-Magazinet har Jan Guillou visat stor uthållighet i denna fråga. Gång på gång under det kvartssekel som gått har han upprepat nyckelorden i sin dom över Holmér.

Dessvärre har han blivit allt mer självgod och allt mindre självkritisk i genomförandet. 2011 lät han fantasin skena iväg, in absurdum, i en kolumn i Aftonbladet som skulle föreställa journalistik:

”Under ett års tid var alla kurder i Sverige rättslösa. Olagliga husrannsakningar hörde till ordningen för dagen, liksom medvetna trakasserier. Holmér försökte sig också på en större operation, där något tusental kurder skulle gripas och fängslas och spärras in på Stockholms stadion…”                                                             

Fakta:  Husrannsakningarna har inte bedömts som olagliga och ägde endast rum vid en handfull tillfällen, inte dagligen. Den större operationen var ett tillslag mot ett 20-tal personer i PKK-kretsen, som togs in till förhör i polishuset på Kungsholmen.

Jag har granskat journalistiken om Palmeutredningen på Kungliga Biblioteket. Där upptäckte jag  hur dreven övergick i en förbannelse, som sedan spanns vidare.  Detta är kontrollerbart för var och en som är intresserad av hur en enskild journalist kan missbruka sin mediemakt och ta kontroll över människornas tankar.  Kvartssekelperspektivet gör allt tydligt.

Det är hög tid att medieforskare börjar gräva i detta – och att Rekord-Magazinet används som avskräckande exempel i utbildningen av journalister.