Vi kritiker måste skjuta in oss på spelbranschens unkna ideal

STINKANDE SPELKRITIK Dataspel är en av världens största underhållningsindustrier. Men aktuella blockbusters som Assassin’s Creed 3 kommer undan med urfåniga manus och en infantil, våldsförhärligande världsbild. En förklaring är kritikerkåren, som fortfarande domineras av unga och underbetalda män. Det är hög tid att spelkritiken professionaliseras, skriver journalisten och spelexperten Sam Sundberg.

Oktober och november är årets två viktigaste månader för spelbranschen. Alla de mest påkostade spelen – så kallade AAA-spel – släpps nu. Alla hoppas bli storsäljare de viktiga månaderna före jul. Och alla har urfåniga, om inte direkt obehagliga, manus.

I morgon släpps det efterlängtade spelet Assassin’s Creed 3 i Europa. Spelet handlar om en lönnmördare i inbördeskrigets Amerika – tidigare episoder har bjudit på fantastiska digitala gestaltningar av bland annat korsriddarnas Jerusalem och renässansens Florens, den här gången besöker vi bland annat 1700-talets Boston.

Problemet är att de fantasieggande miljöerna är kulisser i en riktig kalkonhistoria som blandar skämskudde-science-fiction med medioker historisk fantasy.

Usla manus har alltid varit en av spelvärldens värsta plågor. Kombinera amatörmässigt berättande med en osund vurm för krig, våld och chauvinism, och du får en ganska bra bild av läget.

Just lönnmord är en av höstens stora trender, och är förutom i Assassin’s Creed 3 huvudnumret i storspel som Dishonored, Hitman: Absolution. Krig är ett annat gångbart ämne, och presenteras i kioskvältarform av Activision i Call of Duty: Black Ops 2 och av Electronic Arts i Medal of Honor: Warfighter.

Vi behöver prata om de här spelen – men inte i ännu en vända av den alarmistiska diskussionen om avtrubbning och aggression. Vad vi behöver är en diskussion om spelens infantila manus och våldsförhärligande världsbilder. Vi behöver ställa frågor om varför spelutvecklare rycker på axlarna och säger “hey, det är bara ett spel” när de ifrågasätts – samtidigt som de spenderar miljoner på att få arsenalen av virtuella vapen att låta, se ut och uppföra sig på exakt rätt sätt så att rekylen känns och “pink mist” blommar upp i ett verklighetstroget moln av blod och hjärnsubstans när man har skjutit någon motståndare i huvudet.

Varför ligger då ribban så lågt vad gäller historieberättande? Jo, för att spelproducenterna kommer undan med det. En anledning är tveklöst den tama spelkritiken. Trots att spel i dag är en mainstream-hobby så domineras kritikerkåren av unga, underbetalda män – fans snarare än professionella kritiker.

I en ilsken krönika härom veckan gick Aftonbladets Alfred Holmgren till attack mot “parningsdansen” mellan spelbranschen och kritikerna. Han beskriver en kultur där “kritik har bytts ut mot kohandel” och “‘redaktör’ reducerats till en symbolisk titel på någon vars uppdrag det är att hålla annonsörerna nöjda.”

Så har det länge varit i spelbranschen. Men i Sverige har kvaliteten på kritiken tagit flera kliv framåt de senaste åren. På Svenska Dagbladet har Tove Bengtsson och jag själv jobbat med att lyfta in nya perspektiv, precis som DN:s Susanne Möller. Aftonbladets spelredaktion har förtjänstfullt positionerat sig som käringen mot strömmen. Utmärkta bloggen Blogemup.se djupdyker i de spelnarrativ som faktiskt förtjänar det. För att nämna några exempel.

Spelkritiken har med andra ord, efter sisådär 30 år, tagit sina första stapplande steg bort från spelbranschens varma famn. Men det möter inga hurrarop. Aftonbladets spelskribenter är sannolikt Sveriges mest smädade journalister, och det är inte bara läsarna som hatar deras frejdigt ikonoklastiska attityd. Även spelförlagens inhyrda pr-snubbar gör sitt bästa för att fösa in dem i fållan igen.

Själv ser jag spelbranschens framtid just där, i de upproriska skribenterna. Men de måste bli fler. För när de stora spelförlagen är oförmögna att kliva utanför sin bekvämlighetszon behöver de självständiga, krävande kritiker som spänner ögonen i dem och ryter: Ni kan bättre!

Vågar de göra det så kan vi kanske, kanske hoppas på ett manus som ger spelvärlden rättvisa i Assassin’s Creed… 8.