Day After Tomorrow-rapporteringen måste få medierna att rannsaka sig själva

KATASTROFAL JOURNALISTIK? Episka oväder är vardag på allt fler utsatta platser i världen. Men ska stormar som Sandy kunna skildras med journalistisk trovärdighet i framtiden, måste den domedagsinspirerade rapporteringen nyanseras. Att miljontals New York-bor förlorar strömmen till följd av häftiga oväder sker varje år – samtidigt blir 220 000 hemlösa i Haiti bara en underrubrik, skriver Kjell Häglund.

Det bär mig emot att skriva att svenska medier, i likhet med kolleger över hela världen, överdrev naturkatastrofen Sandy. Ändå måste det låta sig göras.

Det finns nämligen några värdefulla perspektiv som drunknat i New York-syndafloden de senaste dagarna, och som verkar bli alltmer eftersatta i takt med att katastrofbevakningarna kommer allt tätare. Förr hade vi kanske ett Tjernobyl per decennie – numera pendlar vi regelbundet mellan tropiska Frankenstorms, japansk radioaktivitet och isländsk superdimma.

Den mest dramatiska bilden från svensk Sandy-bevakning under den stormiga tisdagsförmiddagen föreställde bilar som tycktes flyta med havsvågor forsande över Manhattan. Rubriker som ”Wall Street under vatten” blåste förbi.

Den ”Day After Tomorrow”-känsla som nyhetsmedier dessförinnan piskat upp med rubriker, spekulationer och skräckscenarier hade framför allt fått fritt fotografiskt liv. Problemet var bara att den vattenmassiva bilbilden föreställde ett underjordiskt parkeringsgarage – en uppgift som inte framgått av merparten av bildpubliceringarna.

Visst var vattennivån på många håll katastrofhög. Men många av bilderna som lades ut i strömmar på nyhetssajterna föreställde mycket lågt liggande platser – tunnelbanestationer, biltunnlar, byggarbetsgropar – och gav sammantaget en, faktiskt, falsk bild av läget i New York som helhet.

Samma svenska tidningar gjorde under onsdagen en poäng av fejkade hajfoton. Jag tycker mycket av deras egen bildhantering varit i stort sett lika bedräglig.

Då och då trängde mindre dramatiska motbilder igenom det dystopiska mörkret, med en olyckligt komisk effekt. ”Strömavbrott och stora översvämningar”, skrek exempelvis en huvudrubrik i underkant av Expressens live-tv-bevakning av Sandys härjningar. Samtidigt visade redaktionen nattliga livebilder märkta ”Direkt: New York, USA” där neonljusen flödade och taxibilarna cruisade som vanligt.

Reportern hade råkat placera sin kamera på ett ställe som var tämligen oberört av ovädret.

Sedan fortsatte ”Day After Tomorrow”-bevakningen med hundratals foton och filmer, oftast osorterade och utan bildtexter, intill braskande sammanfattningar om ”75 procent av New York under vatten” och ”största katastrofen i tunnelbanans 108-åriga historia”.

Men, som Jan Gradvall noterade i Expressen Kultur, självklart uttalar sig politiker och berörda myndighetspersoner med högdramatisk presskonferenstyngd, ödesmättade uttalanden och faktagrälla katastrofsiffror som sedan lyfts fram i medierna – medan det på Greenwich Villages gator är ”ungefär som det brukar när det regnar och blåser mycket, folk tar på sig regnkläder och hojtar till varandra om vilka kaffeställen som fortfarande har öppet”.

När New York började vakna på tisdagen, svensk tid, hörde jag mig för med mina vänner där borta. ”Ja, fan vad det regnar”, svarade en, ”men skönt att jobbet betalar taxin när tunnelbanan ligger nere.” En annan sms:ade tillbaka att det var svårare att ta sig ut på stan under snöstormen häromvintern, ”jag hade strömavbrott i fem dagar då”.

Att miljontals newyorkare förlorar strömmen i dagar, till följd av häftiga oväder, sker varje år.

Så även om Sandy med rätta graderades som ”naturkatastrof”, och drabbade samhällsfunktioner, infrastruktur samt väldigt många individer oerhört hårt – ja, även om den också var en given huvudnyhet i Sverige – framställdes stormen av medierna som ett så förtätat koncentrat att känslan av äkthet gick förlorad.

En artikel i Svenska Dagbladet igår gjorde en stor poäng av att de enda som var oberörda av katastrofen var de ”trotsiga” New York-borna själva, och att denna kaxiga klacksparksreaktion ligger i deras natur.

Jag undrar om vi inte borde kalibrera oss själva, eller våra medier, efter den reaktionen.

För det första är katastrofhotande oväder redan så gott som vardag både för nyhetsredaktioner och för invånare på allt fler utsatta platser i världen. Ska dessa fortsättningsvis kunna skildras med journalistisk trovärdighet måste nog ”ropa varg”-tonen mildras och bildflödena nyanseras.

För det andra måste vi (tänkte skriva ”återigen”, men understryker hellre på allvar) börja reflektera över varför, hur och när Sandybevakningen blev en sådan monumental huvudnyhet hos oss. När vi kommer fram till det, vet vi förhoppningsvis också varför ovädrets första fas i Karibien – som tog ännu fler människoliv, gjorde 220 000 hemlösa och orsakar katastrofal hungersnöd på Haiti – blott hanterades som en underrubrik i den stora storyn om New York-katastrofen.