Etnicitet

wirsen_skarsgard_720

Vuxna som bråkar om Lilla Hjärtat missar barnens perspektiv

Publicerad 24 november, 2012 - 06:30

STEREOTYPER OCH BARN Debatten om Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat har drivits av vuxna som upprörts å sina svarta barns vägnar. Men för treåringar är stereotyper inte nödvändigtvis dåliga. Tvärtom – ofta krävs de för att en berättelse ska bli begriplig för småbarn. Vi måste överge adulto-normativiteten och ge ungarna utrymme i debatten, skriver Margareta Rönnberg, barnkulturforskare.

Barnkultur har blivit en lekstuga för vuxna med olika agendor. Den tilltagande adulto-normativiteten har inte minst varit tydlig under höstens kampanj mot Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat. Självcentrerade vuxna utgår automatiskt från att deras synsätt och förståelse skulle vara barnens…

Det vuxna som norm, helt enkelt – även i barnfilmsammanhang.

Tidigare i veckan fick vi veta att böckerna dragits tillbaka ur cirkulation av Stina Wirsén själv. Det är begripligt. Hon vill förmodligen inte vill fastna i denna sörja, utan gå vidare med nya projekt. Förlorarna är barnen oavsett hudfärg, vill jag hävda – åtminstone till dess någon presenterat en studie där svarta barn verkligen visat sig ta illa upp på grund av Lilla Hjärtat.

För dem som drivit kampanjen mot Lilla Hjärtat är det på sin höjd en pyrrhusseger. Kommer vi det närmaste decenniet att se några uppstudsiga svarta barn alls i bilderböcker för förskolebarn? Om inte, torde väl även det ”uppröra” barnen ifråga? Att inte få se sig själv representerad är ju också en form av diskriminering.

Somliga har använt beteckningen ”pickaninny”, som syftat på raskarikatyrer av svarta barn, med breda cirkusclownliknande munnar, tjocka vita läppar och stora utstående ögon, samt ovårdat hår. Men Lilla Hjärtat har inget av detta.

Mig tycks det som att debattörerna blandat samman en rasistisk stereotyp med en rasstereotyp. All stereotypisering behöver nämligen inte vara någonting dåligt. Medie­fram­­ställ­ningar med litet utrymme behöver stereotyper för att kunna berättas på 35 minuter – och speciellt berättelser för 3-4-åringar kräver det, för att alls bli begripliga.

Även Liten Skär är en stereotyp, en tjejstereotyp för de yngsta som måste vara klädd i rosa för att bli begripen såsom föreställande en tjej. Den debatten är förstås redan vevad till leda…

För att en rasstereotyp ska bli rasistisk krävs att det är fråga om en negativ stereotyp, som förnedrar eller nedvärderar representanter för rasen ifråga. Jag kan inte se att Lilla Hjärtat skulle vara framställd negativt i det hon gör. Att tolka hennes bus som opassande för en svart flicka borde väl snarare vara uttryck för rasism? Om Lilla Hjärtat tolkats som ”vit” hade hon ansetts som en kul, normbrytande tjej.

Antirasister oavsett hudfärg har en blind fläck vad gäller ålder. När vuxna kommer farande med någon variant av förtrycksteori sker det ovan huvudena på barnen. Det är fel att tro att alla barnprodukter kan bedömas utifrån djupsinniga vuxeninsikter, oavsett vilken hudfärg de vuxna än har.

Svarta såväl som vita vuxna måste försöka se till mer än sig själva – och helt enkelt försöka betrakta det hela ur barns synvinkel. Vi ska inte pracka på förskolebarn en massa bakåtblickande ”historie­medvetet” bagage.

Film- och medievetaren Ylva Habel skriver på SVT Debatt: ”Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?”

I egenskap av barnkulturforskare vill jag tvärtom påstå att det krävs enormt mycket av vuxet historiemedvetande och symboltänkande för en sådan tolkning. Förskolebarn torde varken komma på tanken om det demoniska, onda eller oskuldsfulla. Inte heller inser de att någon har gjort filmen!

Habels resonemang är typiskt adulto-normativt – och ett led i generationsmaktordningen.

Ett annat uttryck för denna vuxennormativitet när det gäller produkter för barn ger DN:s kulturchef Björn Wiman prov på, när han i en krönika fokuserar på ”en individs rätt att uttrycka sig”, ”det konstnärliga uttryckets ursprung”, et cetera. Även här är det vuxnas uttrycksbehov som betonas, inte barns intrycksbehov – något som de enligt FN:s Barnrättighetskonventionen har rätt till på ett för dem begripligt språk.

Björn Wiman oroar sig för ”en kultur som på förhand självcensurerar sig mot allt som eventuellt kan uppröra ‘fel’ minoritet”. Men den minoritet som det här handlar om borde ju inte vara de vuxna kritikerna – Wirséns film och böcker är trots allt något så sällsynt som gjord för minoriteten förskolebarn?

Också illustratörerna Gunna Grähs och Ann Forslind talar i DN i egen vuxensak – trots att de framhåller att de vuxna som uttalat sig saknat bildkompetens och reagerat utifrån egna perspektiv. Inte ens Grähs och Forslina inser att barnen varit de mest frånvarande i debatten. Illustratörerna betonar visserligen sin omsorg om det läsande barnet. och rätten att ”slippa stereotypa tolkningar av ras, kön”. Men frågan man måste ställa sig då är: Hur många acceptabla bilderböcker för de yngsta kvarstår i så fall?

Kanske har barn en bildkompetens som vuxna saknar.

Margareta Rönnberg, barnkulturforskare vid Högskolan i Gävle, docent i filmvetenskap och barnist

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt