Arbetsmarknaden

arbetsformedlingen_720

Arbetsförmedlingens verkliga uppgift är att rigga lönerna

Publicerad 27 november, 2012 - 12:43

ARBETSFÖRMEDLINGEN Från borgerligt håll höjs nu röster om privata arbetsförmedlingar. Men diskussionen om privat eller offentlig regi för Arbetsförmedlingen är en skendebatt. Myndighetens egentliga syfte är inte att förmedla jobb, utan att driva arbetslösa till frenetisk konkurrens om de få jobb som finns. Så hålls lönekrav och därmed inflationen nere, skriver Jon Weman.

KD:s Andreas Carlsson påpekade nyligen i SvD något som måste kommit som en djup chock för landets 393 000 arbetslösa: Arbetsförmedlingen fungerar inte! Som en av de Volvoarbetare som drabbats i den senaste varselvågen konstaterade i SVT Debatt den 15 november:

”Jag har aldrig fått jobb på Arbetsförmedlingen.”

Det är ett uttalande som de flesta nog hört så många gånger vid köks- och fikaborden att vi inte riktigt tänker på hur anmärkningsvärt det egentligen är.

Andreas Carlssons lösning är kanske inte helt överraskande från en borgerlig politiker: privatisera Arbetsförmedlingen! Enligt en studie från Århus universitet har man visserligen måttligt positiva erfarenheter av liknande reformer i Danmark, Nederländerna och Australien – eventuell effektivisering åts huvudsakligen upp av den nya upphandlingsbyråkrati som krävdes. Samtidigt visar studien inte heller tydligt att det blivit sämre, så varför inte testa?

Så tycks resonemanget gå. Men diskussionen om privat eller statlig arbetsförmedling är en skendebatt. Den bygger nämligen på ett antal falska förutsättningar.

● För det första: Att ansvariga politiker och alla andra som deltar i debatten vill bekämpa arbetslösheten.

● För det andra: Att Arbetsförmedlingens uppgift är att förmedla jobb.

● För det tredje: Att Arbetsförmedlingen genom att förmedla jobb ska kunna bidra till att bekämpa arbetslösheten.

Att många tror på ovanstående kan förvisso vara ursäktligt. Vår nuvarande statsminister har exempelvis sagt att “Det överordnade målet… måste vara att åstadkomma full sysselsättning i ordets verkliga bemärkelse”. Men i verkligheten räknar såväl Riksbanken som Konjunkturinstitutet och statsministerns eget finansdepartement med raka motsatsen – arbetslösheten måste upprätthållas.

Detta kallas “jämviktsarbetslöshet”, “naturlig arbetslöshetsnivå” eller den mystiska förkortningen “NAIRU” (Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment). Tanken är enkel:

Arbetslöshet är det enda sättet att hålla nere anställdas lönekrav och därmed inflationen.

En av de första gånger det pratades öppet om detta i Sverige var i en DN-ledare 1990, med den talande rubriken “Behovet av arbetslöshet”. Den tidigare finansministern Anne Wibble medgav i boken Ekonomerna i debatten att den borgerliga regeringen avsiktligt lät arbetslösheten stiga. Annars har man oftast diskuterat ämnet diskret.

Men 2007 sade KI ifrån offentligt i en rapport: arbetslösheten hade sjunkit ned till 6,2 procent. Detta motsvarade precis ”den så kallade jämviktsarbetslösheten, det vill säga den nivå av arbetslösheten som på sikt är förenlig med stabil inflation” enligt KI:s beräkningar (eller snarare gissningar).

Därför uppmanades Riksbanken höja räntan och strypa tillväxten, vilket den också gjorde. “Resursutnyttjandet riskerade att bli för högt”, förklarade vice Riksbankschefen Lars E. O. Svensson, bankens kodspråk för att allt för många helt enkelt höll på att få jobb.

Arbetsgivare har inga svårigheter att hitta arbetskraft i Sverige idag. Ett ledigt jobb tillsätts i genomsnitt efter 12-15 dagar, enligt SCB. Men Arbetsförmedlingen har inte så mycket med saken att göra: 90 procent av alla platser fylls utan att AF varit inblandad alls, enligt Riksdagens Utredningstjänst.

Varje arbetsförmedlare hittar i genomsnitt ett jobb om året åt sina klienter.

Arbetsförmedlingens verkliga uppgift är istället att driva de arbetssökande att frenetiskt konkurrera om de få jobb som finns, för att hålla lönerna nere.

● Därför insisteras på att arbetslösa ska söka jobb över hela landet: det är inte tillräckligt att det finns en arbetssökande med rätt kvalifikationer för ett visst arbete på en viss plats; det måste vara många sökande på varje jobb, så att det blir en ”konkurrenssituation”.

● Därför fortsätter Fas 3 och dylika åtgärder trots bevittnat dåliga resultat: det verkliga syftet är inte att hjälpa utan att, som det sägs i 2010 års långtidsutredning “konfiskera de arbetslösas tid” och göra dem mer desperata efter jobb.

Arbetsförmedlingen förmedlar idag inte arbeten, utan press. Då kan det, ur de arbetslösas synvinkel, göra detsamma om det sker i offentlig eller privat regi.

Jon Weman, frilansjournalist och författare till Åtgärdslandet: Arbetsförmedlingens svarta bok

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt