Etnicitet

anyuru_johannes_720

För vita svenskar är rasisten alltid någon annan

Publicerad 10 december, 2012 - 12:08

RASISM Ni som skämtar om pepparkakshistorien som i helgen snurrat i sociala medier: Hur kan ni så lätt ta ställning mot svarta barn? Inte ens för en vänsterakademiker går det att påpeka att vita svenskar ibland kan handla rasistiskt utan att förnekelsen sätter igång. Bilden av Sverige som hysteriskt politiskt korrekt gör att varje försök att faktiskt tala om rasism dränks, skriver Johannes Anyuru.

Sprang nyss i snön, i den vita stormen. Majoriteten svarta kroppar i Europa är väl gatuförsäljare, kör taxi, städar, delar ut gratistidningar, prostituerar sig, arbetar i industrin, är arbetslösa, kämpar för att hålla sig över ytan.

Sverige har en utomeuropeisk arbetarklass och ett till mycket stora delar afrikanskt trasproletariat. Vi som har föräldrar från det svarta Afrika såg smarta, välutbildade och ambitiösa människor som i Sverige bara fick skitjobb, vi såg människor vars liv och drömmar pissades bort av något i den svenska mentaliteten som uppenbarligen inte kan se värdet i ett svart ansikte. Medan åren gick.

Detta är blod som har hällts upp i en skål. Sätt dig på en spårvagn eller tunnelbanevagn och res mot en förort och se med egna ögon var svarta kroppar i allmänhet befinner sig i Sverige: i periferin, längst ute på linjen, i tystnaden, i fattigdomen, innerst i kampen.

Fråga.

Har följande någonsin hänt i Sverige: att en svart människa har påpekat att en vit kollega, vän, främling eller myndighetsperson har handlat rasistiskt utan att den vita människan har svarat med vrede, berättelser om sin egen absoluta oskuld och ansvarsfrihet och sedan hotat med att dra tillbaka sin vänskap, med att fler och fler kommer att rösta på SD om denna hysteri fortsätter, med att ringa polisen, eller något annat? Jag har inte ens upplevt att det är möjligt att på allvar diskutera rasism med vänstern i Sverige – alltså inte ens vita personer som studerar postkolonial teori och vithetsteori och läser Fanon och så vidare – inte ens de förmår – det här är min erfarenhet – tillgodogöra sig påpekandet att de ibland kan handla rasistiskt utan att flera lager av förnekelse, motbeskyllningar och ilska aktiveras. Ofta går en eventuell vänskap förlorad. Rasisten finns alltid någon annanstans, i någon ond, järnrörsbeväpnad fiendes hjärna, bakom en hakkorsflagga.

”Man ska kanske förbjuda stjärngossarna med då de är för lika KKK?”

”Snart förbjuds det att sälja pepparkakor i affärerna.”

Varför finns det en så stor beredskap i Sverige att omedelbart driva med det ganska okontroversiella påståendet att vissa bilder eller ord eventuellt hjälper till att upprätthålla en rasistisk struktur?

Nu handlade inte dagens lilla historia om en pojke som inte fick vara pepparkaksgubbe i skolans Luciatåg om detta, men ändå: vilken bild av nationen målas upp av de här reaktionerna? Vilken njutning produceras?

Tänkte på detta medan jag sprang i snön. Sa till S att när jag skriver vill jag alltid skriva in min kropp.

”Förbjud snögubbar, jag som vit tar faktiskt illa upp”.

När du läser att en skola har förbjudit pepparkaksgubbar och du omedelbart känner dig manad att skriva ett skämt om detta på Facebook eller Twitter, vad gör du då? Vem blir du? Vilken ordning är du lojal med?

Här är mitt hjärta. Min hud, mina ögon, min puls som viskar Guds namn vid varje slag, mina fingrar, mina fötter som krasade i snön, mitt liv, som går mot sin ände, sakta eller snabbt, som allt.

Skämten säger att frågan om rasistiska avbildningar av svarta kroppar i svensk kultur inte ens är en riktig fråga. Skämten säger att en person som tänker tala i offentligenheten om vad som är sårande för svarta människor, en person som tänker ta ställning för svarta barns rätt gentemot vemsomhelst – mot en död serietecknare, mot vita barns rätt att njuta av en rasistisk saga eller mot vita vuxnas nostalgiska fantasier om sin egen oskuld – om du är den personen, som tänker ställa dig på svarta barns sida, då bör du vara beredd på att folk kommer att skratta åt dig, driva med dig på Facebook och i krönikor på DN och att du ytterst riskerar att förlora din karriär, ditt arbete, ditt levebröd.

”Förbjud allt som är brunt: bröd, bajs.”

En del av de här citaten som jag räknar upp är röster från folk som är mina ”vänner” på Facebook. Andra har skrivits på diskussionsforum och twitter.

Det är så här makt fungerar. Hegemoni.

Fråga.

Ni som skämtar om den här pepparkakshistorien. Eller ni som till exempel kände er manade att lägga upp en bild på Tintin som profilbild tidigare i höst, under den så kallade Tintin-gate. Varifrån kommer lättheten med vilken ni tar ställning mot svarta barn? Ni ser inte era egna händer, er egen hud, era egna föräldrar avbildade i de rasistiska bilderna i europeisk barnkultur. Vilken ordning är ni lojala med?

En massa svenskar upplever uppenbarligen att de lever i ett land som är så överdrivet anpassat efter just afrikanska människors känslighet och drömmar och livsvärldar att det är skrattretande. Det är så tornet byggs.

Frågor.

När ni spelade ”President och Neger” i skolan betydde inget av orden något för er och ni har inte varit pepparkaksgubbe typ sex år i rad och ni vet alltså inte vilka nyanser av utanförskap, klyvning och smärta som skapas också av dessa små skiktningar, dessa små ritualer som ni kämpar för att bevara.

När en röst idag (eventuellt) sa att en kulturyttring (eventuellt) kunde såra svarta barn och att den därför (eventuellt) inte hörde hemma på en skola – när detta meddelande nådde oss via de sociala medierna lyssnade många av er inte ens tillräckligt länge för att uppfatta om det verkligen handlade om detta eller om det egentligen handlade om något helt annat, något som inte ens hade med svarthet att göra – just ”den förbjudna pepparkaksgubben” som så många har drivit med idag handlade tydligen om vilka sånger som skulle sjungas i Luciatåget och vilka figurer som alltså behövdes, inte om politisk korrekthet. Men ni tar inte reda på detta innan ni skriver: ”Förbjud allt som är brunt: bröd, bajs.”

För ni har uppenbarligen ingen känsla av att ni har ansvar gentemot verkliga, levande kroppar när ni skämtar om det här. Ni inbillar er att här finns ingen fara. Jag finns inte. Mina syskon finns inte. Ni driver med det på Facebook omedelbart, utan att behöva tänka, och på några minuter sprider sig hånskrattet över nationen – ni är en reservarmé som alltid är beredd att bestraffa den som felaktigt antyder att något kan vara smärtsamt för svarta barn. Och vad gör ni mer, ni i den oskyldiga fårskocken på socia medier – ni instagrammar antagligen, bilder på pepparkaksgubbar med roliga taglines?

Medan nästa generation svarta barn slår upp en förment oskyldig barnbok och klyvs för de förstår inte längre vilka de är – är de huvudpersoner i sina egna berättelser eller ”kurredutter”?

Allt upprepas, Hades.

Fråga.

Farsan går i hamnen hela sitt liv, före detta stridspilot, chalmersutbildad, allt det där, han jobbar där för dagslön som lastare.

Fråga.

Vad betyder det att det blir en storm på sociala medier och att stormen handlar om att ”detta är INGEN fråga”? Varför lägger folk tid på detta? Vad är det för negation av en negation? Vad upprätthålls?

Svar.

Vad som produceras.

Ert babbel (Babel), frammanar (producerar) bilden av Sverige som ett land som alltid redan är på gränsen till löjligt i sina överkänsliga försök att låta bli att såra svarta människor. Själva grundläget i denna nation – ett Sverige som i själva verket är djupt rasistiskt strukturerat – verkar vara ett tillstånd av hysterisk politisk korrekthet. Babblet ligger där som ett surr, som vitt brus, som dränker varje faktiskt försök att faktiskt tala om rasismen i Sverige. Alla öppningar mot nya horisonter sluts med ett sedan länge förberett avfärdande: ”Nu får det faktiskt räcka”,”Jaha, Johannes, nu får du äntligen påpeka att alla vita är rasister, det var väl skönt”, ”Äh, det där har vi redan talat om”.

Ordningen upprätthåller sig själv genom att visa upp bilden av att ordningen ständigt är ifrågasatt.

Ni säger: ”Barn svälter liksom ihjäl i världen, men i Sverige oroar vi oss för om pepparkakor är rasistiska”.

Ingen av er som idag har talat om detta har betalat för orden med er egen hud, era egna ansikten, era egna liv, er egen historia, er egen framtid.

Babblet fortsätter.

Detta är ett torn som byggs då det raseras.

Använd ert förstånd.

Johannes Anyuru, författare.
Hans senaste roman En storm kom från paradiset (Norstedts) är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt