Barn och familj

lyra_ekstrom_720

För många queera systrar och bröder är julen en tid av tystnad

Publicerad 22 december, 2012 - 07:00

HOMOFOBI Det finns en homofobi som heterosexuella inte kan se, eftersom den bara slår mot homosexuella. Men det är ingen osynlig homofobi – förtrycket är tydligt som en tom stol vid julbordet eller en plötslig tystnad i middagssamtalen. I jul finns mina tankar hos alla dem som förbereder sig på ännu ett förnedrande bemötande från släkt och familj, skriver Lyra Ekström Lindbäck.

Sverige tror sig inte vara ett homofobt land. I Sverige arbetar vi emot det strukturella förtrycket på flera olika områden. Vi är inte rädda för att diskutera hatbrott, diskrimineringen på arbetsmarknaden, eller en könsneutral äktenskapslagstiftning. Under de senaste decennierna har kampen för hbt-personers grundläggande mänskliga rättigheter haft flera viktiga framgångar i Sverige. Men det är långt, långt ifrån tillräckligt.

Det finns en fruktansvärd homofobi som samhället verkar ha glömt bort. Som ingen har presenterat några åtgärder för att komma tillrätta med, eftersom heterosexuella tycks sakna verktygen för att urskilja den. Ett strukturellt förtryck som kanske blir uppenbart först när man kommer ut.

Det är på senhösten 2008. Jag sitter på Röda Korsets kafé och dricker kaffe med min dåvarande flickvän. Hon gråter och gråter, det är något med hennes föräldrar igen, jag håller om henne, stryker hennes hår och ansikte, försöker visa att att det aldrig har varit hennes fel, att hon får finnas. Att det är okej att vara ledsen.

”Nej men hörni, flickor.” En äldre kvinna vid bordet bredvid reser sig från sin räkmacka, tittar med äcklad min på min hand som lugnande stryker över den skakande ryggen.

”Jag försöker faktiskt äta min lunch här. Det där får ni göra någon annanstans.” Jag bara stirrar på henne, fullständigt chockad, svarslös. Vi har inte ens kysst varandra. Min dåvarande flickvän gråter fortfarande när vi lämnar kaféet.

Som heterosexuell är det så lätt att tro att man inte har någon homofobi i sin närhet. Att de flesta är emot diskriminering, att alla i ens umgängeskrets skulle vara ”okej” med om någon var ”annorlunda”, att föräldrar och släktingar är snälla och förstående och älskar en precis som man är.

Det är en homofobi som heterosexuella inte kan se, eftersom den slår mot just homosexuella. Ett förtryck som inte alls är osynligt eller subtilt, utan tydligt som en plötslig tystnad i middagskonversationen. Lika brutalt uppenbar som en tom stol vid julbordet. Där ens partner skulle ha suttit, om hon hade varit inbjuden.

Det här så kallade osynliga förtrycket är det som tydligast drabbar homosexuella kvinnor. Medan våra trans- och bögvänner blir misshandlade och hotade på gatan, blir vi utsatta för ett tyst våld som leder till skuld, skam och ångest. Det kallas för osynliggörande.

Vill ni ha siffror? Nästan 20 procent av alla lesbiska kvinnor uppgav i Folkhälsoinstitutets undersökning från 2005 att de har svåra ångestproblem. Motsvarande siffra för heterosexuella män är 4 procent. Var tredje flata har någon gång övervägt att ta sitt liv. Motsvarande siffra för heteromän är en av tio. 40 procent av alla hbt-personer har avstått från att gå ut ensamma av rädsla för överfall, rån eller annat ofredande.

Motsvarande siffra för heterosexuella män är åtta procent.

Jullovet 2009. Jag bor på Biskops-Arnös folkhögskoleinternat. Under hösten har jag haft återkommande ångestattacker och gått hos en kurator i Stockholm som har fått mig att inse att det inte är normalt att inte kunna prata med sina föräldrar om hur man mår. I telefon försöker jag förklara för min mamma att jag mår dåligt över att hon inte kan acceptera vem jag är. Hon säger att hon visst accepterar vem jag är. Att hon bara är lite förvånad. Men så fort jag nämner något om min sexualitet, eller min ångest, byter hon ämne.

På skolan meddelar de att ingen får vara kvar över jullovet. Alla förväntas åka hem till sina familjer. Jag har ingen annanstans att ta vägen än mitt rum på internatet. Över lovet flackar jag runt, sover hos fyra olika vänner, skriver dagbok om hur jobbig jag känner mig för att jag inte bara kan slappna av och vara glad.

Det är inte någon annan som är gay. Det är människor i din närhet. Tänk på barnen som fötts in i din släkt nu, de som snart – om ni firar jul – uppspelt kommer att sitta och vänta på att tomten ska komma, tänk på att någon eller några av dem troligtvis kommer att växa upp till hbt-personer.

De kommer att växa upp till psykisk ohälsa på grund av fysiskt våld och kränkande behandling. Men problemen tigs ihjäl så mycket att de bara kan urskiljas i mina queera systrars och bröders skadade självkänsla, känslan av att vara jobbig och föraktlig och provocerande bara för att vi vill älska.

Det är vinter 2012 och jag skriver en debattartikel om hbt-personers situation, förbereder mig mentalt på att kommentarsfältet kommer att stängas av på grund av homofoba reaktioner. Genom åren har jag lärt mig att urskilja förtrycket, och det har gjort mig mycket tryggare, men inte inte mindre sorgsen.

I år finns mina tankar hos alla dem som förbereder sig på ännu ett förnedrande bemötande från släkt och familj, alla de som inte vågar berätta om sina liv, alla de som inte fattar varför de inte bara kan vara glada och slappna av.

Kärnfamiljen är ett av de mest otrygga sammanhangen för hbt-personer. Det är ett akut samhällsproblem, och vi måste göra något åt det nu. Genom att prata om homofobin kan vi tillsammans flytta ut den från våra kroppar.

Lyra Ekström Lindbäck, författare, aktuell med boken Tillhör Lyra Ekström Lindbäck (Modernista, 2012)
Foto: Leo Nordwall

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt