Årets debatter

lena_lind_palacki_720

Ordet hen visar att språket aldrig är neutralt

Publicerad 28 december, 2012 - 08:00

ÅRETS DEBATTER: HEN Mycket få som använder det generiska ordet hen vill utrota ”hon” och ”han” – precis som vi inte strävar efter att stryka mamma eller pappa ur språket bara för att vi också säger ”förälder”. Ändå har ”hen” under året skapat en väldig debatt. Ordet avslöjar nämligen att språket fortfarande tvingar oss att reproducera tvåkönssystemet. På det sättet fungerar hen normkritiskt i allra högsta grad, skriver Språkrådets Lena Lind Palicki.

Hen är faktiskt inte ett nytt ord – man kan hitta belägg för det åtminstone så långt tillbaka som till 1960-talet. Däremot har användningen ökat mycket kraftigt under året som har gått. Ökningen gäller framför allt användningen av det så kallade generiska hen, alltså det ord som kan ersätta fraser som ”han eller hon” eller ”vederbörande” när könstillhörigheten är okänd eller oväsentlig i meningar som: ”När kunden returnerar varor måste hen visa kvitto.”

Vi på Språkrådet svarar nästan dagligen på frågor om hen, vad det heter i genitiv (hens) och i objektsform (hen), men också på frågor som rör exempelvis hur myndigheter bör förhålla sig. ”Ska vi använda hen i våra texter?” undras det lite ängsligt. Vi svarar som vi språkvetare ofta gör. Det beror på, säger vi. Det beror på vilken sorts text man skriver, för vem, i vilket syfte och i vilket sammanhang.

En sak är vi tydliga med. Om någon specifik person vill omnämnas hen bör den personen få omnämnas så, precis som den som vill omnämnas hon eller han bör respekteras för det. Svårare är rekommendationerna om den generiska användningen.

Det är lätt att se att hen fyller en språklig lucka. Vi har i många sammanhang könsneutrala ord att tillgå jämte de könsspecifika orden: pojkvän-flickvän-partner, mamma-pappa-förälder, pojke-flicka-barn. Men vi har inte haft någon etablerad form när det gäller han-hon.

Mycket få användare av det generiska hen har alltså syftet att ersätta hon och han – precis på samma sätt som användarna av förälder inte strävar efter att utrota orden mamma eller pappa. Intentionen är alltså sällan normkritisk på det sättet att man syftar till att utrota kategorierna män och kvinnor.

Ändå skapar detta lilla ord sådan stor debatt. Hur kan det väcka så mycket känslor när vi byter ut ett lika könsneutralt ”vederbörande” mot ett ”hen”? Jo, därför att ord inte bara är ord. De är fyllda med olika laddningar och ideologiska föreställningar.

Användningen av hen synliggör på ett mycket tydligt sätt att språket inte är neutralt, att språkliga val ofta tvingar oss att reproducera exempelvis tvåkönssystemet. På det sättet fungerar hen normkritiskt i allra högsta grad.

Att inget språk är neutralt medför att alla språkliga val får konsekvenser. Därför kan man som språkbrukare inte bara ta hänsyn till sina egna intentioner, utan man måste också ta hänsyn till mottagarnas. Där en skribent valt ”hen” som ett smidigt ersättningsord istället för ”vederbörande”, kan mottagaren uppfatta det som normkritik. Hur man än väljer så väljer man inte något neutralt, inte någon gång i språket.

Därför kan råden om generiskt hen sammanfattas som följer – i alla fall i dagsläget. språket förändras snabbt!

Om man vill vara könsneutral på ett sätt som inte märks, så är det fortfarande bäst att välja andra könsneutrala strategier: omskrivning till exempelvis plural, att använda passiva konstruktioner eller att använda de lika könsneutrala pronomenen ”den” eller ”man”.

Om man däremot vill vara könsneutral på ett sätt som märks – ja, då väljer man med fördel hen.

Lena Lind Palicki, fil.dr i svenska, arbetar som språkvårdare på Språkrådet

Läs tidigare artiklar i serien om årets debatter:

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt