Annie Lööfs tabbar för tankarna till Juholts fall

CENTERPARTIETS KRIS Att ta fram ett nytt partiprogram är inte samma sak som att sitta över en öl vid Stureplan och spåna fram ett kul pr-jippo. Förtroendet för Annie Lööf har sjunkit som en sten, och sprickan mellan Centerns landsbygdsbas och storstadsfalangen är djupare än någonsin. Om Annie Lööf vill rädda sitt jobb har hon bara två alternativ kvar, skriver Paul Ronge.

Annie Lööf skakas av sin värsta kris sedan hon blev Centerns partiledare. Trots att hon avbrutit sin semester i förtid är det inte säkert att hon klarar av att hantera revolten i sitt parti. Det vore frestande att säga ”vad var det jag sa”. Den 23 september 2012, med anledning av att Annie Lööf firade sin ettårsdag som partiledare, skrev jag nämligen här på SVT Debatt under rubriken Ingen PR i världen kan rädda Centerpartiet:

”Någonstans på vägen försvann själva väljarbasen: Bönderna och småbrukarna och de som vurmar för svensk landsbygd. De tröttnade och fick nog. Centerns försök att etablera sig som ett parti till höger om Moderaterna har inte gett någon utdelning. Varför rösta på kopian när vi kan få originalet, verkar borgerliga väljare resonera.”

Förslaget till nytt idéprogram, med bland annat månggifte, fri invandring, platt skatt och slopad skolplikt, blev droppen. Centerpartiets vice ordförande Anders W Jonsson och andre vice ordförande, energiministern Anna-Karin Hatt, har öppet sågat idéprogrammet. I bland annat Östergötland och Skåne filar distrikten på ett alternativt program. SVT Aktuellt har gjort en rundringning som visar att en majoritet av distrikten säger nej.

Det råder öppen revolt inom Centern.

Det här innebär att partiets förtroende för Annie Lööf sjunkit som en sten. Nu har hon att välja mellan två onda ting, ett val mellan pest och kolera.

● Alternativ ett är att Annie Lööf gör en hel kennel pudlar, trots att partifolket vet att hon står programmets upphovsman Per Ankersjö nära och i grunden delar hans värderingar. Hon kommer då att bli kraftigt försvagad och uppfattas som omdömeslös – men sannolikt kunna sitta kvar, eftersom Centern inte törs byta partiledare så nära ett nytt val.

● Alternativ två är att Annie Lööf tar strid för delar av idéprogrammet. Ytterst kan hon ställa så kallad kabinettsfråga: ”Får jag inte igenom någon av mina hjärtefrågor så avgår jag”. Men då är risken att partiet, märkt av väljarraset och att de nu balanserar kring fyraprocentspärren, svarar: ”Varsågod”.

Likheten med Håkan Juholts uppgång och fall är slående. Han hyllades vid tillträdet och gjorde sedan en serie missbedömningar och tabbar, samtidigt som väljarstödet rasade. Då kom också de öppna revoltungarna i ledningen, från Sven-Erik Österberg och Thomas Östros, samt från tunga partidistrikt. Upproret i Centern följer samma mönster.

Att hävda att idéprogrammet var ett sätt att ”röra om i grytan” och ”väcka debatt”, som en del av programmets försvarare försökte igår, håller inte. Ett riksdagsparti kan inte ”brainstorma” fram ett politiskt ideologiskt program som om man satt med några backar öl en fredagseftermiddag på en pr-byrå vid Stureplan i Stockholm för att spåna fram kul jippon.

Alla som sysslat med, eller bevakat politik vet att den här typen av program måste vara seriösa och kunna förankras brett i ett parti. Centerpartiets ordförande i Sörmland, Bo Rundquist, säger i Expressen att om inte Annie Lööf nu enar partiet så är hennes förtroende förbrukat.

Och här ligger nog hennes sista chans. Hon måste ena partiet genom att hitta tillbaka till väljarbasen och göra en politisk förflyttning från det fashionabla Stureplan till den svenska landsbygden. Hitta en ödmjukare ton och bli mer av en enande lagledare än den ”floskelmaskin” som hon alltmer uppfattats som. Lite grann av Hem till byn, tillbaka till rötterna i den folkrörelse som Centern än gång var.

Och det är bråttom.