Det går att ha många synpunkter på hur programmet Uppdrag granskning agerat när de granskat de muslimska samfunden i Sverige. Det är svårt att komma ifrån känslan av att programskaparna, tvärt emot journalistisk etik,  haft en färdig tes som man arbetat utifrån och som man försökt bevisa genom att infiltrera de samfund som på ideell grund försökt organisera sig för att bygga upp en andlig gemenskap i Sverige.

Programmet tydliggör de utmaningar som uppstår när människor söker sig till moskén med alla möjliga problem, och moskéerna endast kan erbjuda imamer som är engagerade men som ofta har väldigt begränsade kunskaper eller utbildning i stärkande och rådgivande samtal.

Samtidigt lyfter programmet upp en viktig nationell fråga. Vi behöver ta mäns våld mot kvinnor på största allvar. År 2011 gjordes enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, 27 972 anmälningar gällande misshandel av vuxna kvinnor. Det är en ökning med 36,5 procent på 10 år. I 85 % av fallen som anmäldes 2011 var den misstänkta en man. I vart tredje fall var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan, i 44,6 procent av fallen närstående.

Vad programmet tydligt visar är att vi behöver satsa mer resurser på att kunna stödja kvinnor som blivit utsatta för våld från män men också att det stödet behöver breddas.

Det faktum att det finns kvinnor som söker hjälp och råd hos imamer visar att det finns ett högt förtroende för moskéerna och imamerna hos delar av den svenska befolkningen – detta är något vi måste ta tillvara på. Det är svårt för offer för våld i nära relationer att söka hjälp. Här finns en chans att arbeta med utmaningar om mäns våld mot de kvinnor som har ett starkt förtroende för och söker hjälp i moskéerna. Utmaningen är att säkerställa att de personer de väljer att öppna upp sig för kan leva upp till de förväntningar som ställs på dem. De behöver få stöd i form av utbildning i att hålla stärkande samtal för att kunna ge professionella råd- något många av imamerna efterfrågar.

Många imamer rekryteras på basis av deras teologiska kunskaper liksom språkkunskaper i arabiska, men då det är svårt att hitta de som har möjlighet att engagera sig blir kraven i flera fall så låga att man tar de som är villiga att ställa upp. Grundkrav är att de ska kunna leda bönen och hålla i fredagspredikan utifrån en teologisk grund. På grund av högst begränsade eller inga medel alls för att finansiera imamer i Sverige så får olika församlingar ofta ”låna” imamer på begränsad tid från utlandet eller nöja sig med ideella lekmän som har viljan att göra sitt bästa för att hjälpa och stödja sina församlingar. Det skapar dåliga förutsättningar för att kunna erbjuda professionell hjälp för de komplexa problem som en del som söker sig till församlingsimamerna för att få stöd bär på.

Till skillnad från de kristna motsvarigheterna med avlönade präster så är imamerna oftast ideellt engagerade eller deltidsarvoderade med begränsad tid att kunna investera på sitt engagemang. De får heller inte genomgå några utbildningar i stöttande och stärkande samtal eftersom det inte finns några sådana i Sverige för imamer. Samtidigt är de inte heller alltid insatta i vilka möjliga stöd som finns att erbjuda till olika personer som råkat ut för olika tragedier i sina liv.

Genom att tillsätta resurser till en högskoleutbildning för imamer liksom bidra med ekonomiska medel för att kunna anställa imamer så skulle fler församlingar kunna höja kvalitén och professionaliteten skulle öka. Genom att man då skulle kunna försörja sig som imam skulle också leda till att fler skulle söka sig till en högskoleutbildning för imamer. Utbudet skulle breddas och församlingarna skulle få större valmöjligheter i sitt val av imamer liksom ha möjlighet att ställa högre krav på dessa. Imamerna skulle också få ökad möjlighet att utföra sitt arbete professionellt, något som är näst intill omöjligt på ideell basis.

Samtidigt som resurser saknas har de muslimska församlingarna i Sverige tvingats ta en allt större roll i att bedriva social hjälpverksamhet för utsatta människor som aktivt söker stöd. Det är därför viktigt att vi investerar så att det finns tillräckliga resurser tillgängliga för dem som söker stöd i moskén. Behoven är även stora för professionella imamer som kan finnas som stöd på bland annat universitet, sjukhus och fängelser precis som det är för präster.

Att vara Imam i Sverige är i dagsläget inget yrke, det är något vi behöver ändra på. Precis som man kan försörja sig på att vara präst och fokusera på att ge kvalitativ andlig vård så behöver imamer kunna göra densamma. Uppdrag gransknings reportage visar med tydlighet behovet av detta.

Kvinnor som vänder sig till rådgivare i moskéer kan få ta emot direktiv som är präglade av manscentrering och rent kvinnohat. Kvällens Uppdrag granskning visar exempel på detta. Utan att själv ha haft möjlighet att se programmet i sin helhet kan jag förutse starka reaktioner och krav på åtgärder. Jag arbetar själv mot könsförtryck, anser att våld och tvång ska polisanmälas och att redan existerande lagstiftning bör tillämpas. Med utgångspunkt i min egen forskning bland medlemmar i muslimska ungdomsföreningar i Sverige tror jag emellertid att debatten nu kan tjäna på att jag bidrar med perspektiv på moskéer som mer än endast arenor för misogyni.

Insikten om att kategorin muslim samlar en miljard människor med alla tänkbara ideologiska orienteringar borde idag vara en självklarhet. På samma sätt är muslimska församlingar präglade av variation. Att många (just nu de flesta?) religiösa ledare i moskéer ger uttryck för kvinnoförtryckande idéer innebär inte att alla gör det. Inte heller innebär det att imamerna ifråga har kvinnoförtryck som uttalad målsättning eller aldrig verkar för kvinnors rättigheter. Verkligheten är som bekant komplex.

En viktig poäng i sammanhanget är att islamiska rådgivare allt oftare är kvinnor. Internationell forskning visar på en samtida trend där kvinnor etablerar auktoritet i moskéer och organisationer, och virtuellt på internet. Det sker på eget initiativ, men även genom uppmuntran från manliga företrädare och genom statliga initiativ. De flesta bidrar som volontärer, som till exempel de ungdomsledare som runt om i Sverige engagerar ungdomar i allt från islamstudier till läxhjälp och alternativa helgaktiviteter på behörigt avstånd från alkohol och droger. Inom sina föreningar fungerar kvinnorna som beslutsfattare och organisatörer, som styrelseledamöter och ordföranden. De deltar också i andra offentliga sammanhang som föredragshållare och debattörer och samarbetspartners i olika projekt. Många av dessa projekt har till syfte att motverka diskriminering på grundval av kön, hudfärg och religiös tro.

Kvinnornas religiösa engagemang kan liknas vid den kristna väckelserörelsen. Kvinnor, ungdomar och andra marginaliserade grupper sluter sig samman och studerar Koranen utan direkt inblandning av konventionella auktoriteter. De islamiska källorna används för att genomdriva förändringar och för att försvara bland annat kvinnors rättigheter. För många framstår våld mot kvinnor som en absurditet, helt oförenlig med islam. Vad jag försöker frammana här är en kontext där kvinnor kan instrueras att inte polisanmäla en misshandlande make, men där samtidigt andra typer av råd ges av olika tongivande personer och även hjälp att fly ut ur akuta våldssituationer. I min undersökning ingår kvinnors berättelser om hur medlemmar i moskéförsamlingar har erbjudit just det som samhället borde garantera, nämligen skyddat boende och stöd för dem som vill komma bort från ett våldspräglat hem.

Det är bra att media granskar representanter i moskéer. Kritik kan bidra positivt till utvecklingen av islam i Sverige och motverka att män med destruktiv syn på könsrelationer fortsätter att dominera. Men det är viktigt att kritiken inte är ensidig eller fragmentarisk. När kvinnoförtryck såsom nedtystat våld och sexuellt tvång bland muslimer debatteras är även en annan form av förtryck närvarande: förtrycket mot muslimer som grupp. Det finns en tendens i dagens samhälle att peka ut muslimer som ett exceptionellt hot – mot kvinnor, homosexuella, judar, ”vanligt folk” och samhället i stort. Stigmatisering får flera olyckliga konsekvenser.

För det första riskerar kvinnoförtryck i andra sammanhang att osynliggöras. I vilka andra miljöer borde tevereportage med dold kamera göras för att blotta de tänkesätt som leder till kvinnors lidande och död? Det är naturligtvis provocerande i sammanhanget, men erinra etnologen Jesper Fundbergs forskning om hur pojkfotboll fostrar unga i en miljö som knappast har gjort upp med sin sexism, rasism och homofobi. När gav den muslimkritiske debattören senast sitt stöd till en kvinnojour, med ett erkännande ord, praktiskt handtag eller rentav ekonomiskt bidrag? För det andra, politiska entreprenörer i islamofobi slår mynt av att muslimer pekas ut som det primära hotet. Sverigedemokrater hörs plötsligt försvara kvinnors, homosexuellas och judars rättigheter med hjälp av feministiska och antirasistiska argument med udden riktad mot muslimer och islam. För det tredje visar forskning på en tendens bland kvinnor i utsatta minoriteter att sluta upp bakom mansdominerade ledarskikt i syfte att värna gruppens väl, även om de samtidigt är kritiska mot dessa mäns tolkningar och praktiker. Att ensidigt förknippa islam med fenomen som våld mot kvinnor kan alltså få starkt negativa konsekvenser för prioriteringen av muslimska kvinnors välfärd.

Våren 2010 debatterades riksorganisationen Sveriges Unga Muslimers val av gästföreläsare till sin årliga konferens. Den tänkta gästen förknippades med homofoba yttranden och debatten resulterade i att Ungdomsstyrelsen granskade ett antal bidragsberättigade religiösa ungdomsorganisationer för eventuell diskriminering mot homosexuella. Förutom Sveriges Unga Muslimer prövades även Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet, Riksförbundet unga katoliker, Evangeliska frikyrkans och Pingstkyrkans ungdomssektioner. Granskningen av gruppernas formella handlingar gav inga skäl till att dra tillbaka deras statsbidrag och ingen fördjupad kontroll av enskilda medlemmars uttalanden gjordes. Exemplet visar att omfattningen av statlig granskning vägs mot människors grundlagsstadgade rättighet att organisera sig efter egna intressen och behov. Enskilda förgrundsgestalter är inte synonyma med sina samfund. I samma anda menar jag att tilltro till muslimers, kvinnor inräknade, förmåga att debattera, förhandla, tänja på och motstå förtryck gör det rimligt att framhålla muslimska församlingar och föreningar, inte bara som arenor för misogyni, utan även som plattformar för aktivt medborgande. En sådan tilltro bottnar också i insikten att det är möjligt att förändra de mest seglivade normer. Det visar inte minst den kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet som till slut skedde i Sverige 1965.

För några år sedan var jag inbjuden som föredragshållare till ett sommarläger där muslimska familjer hade samlats för att uppleva den svenska sommaren. Den sammankomst som väckte störst intresse för min egen del var ett rundabordssamtal som utvecklades till en diskussion om hur muslimer som lever och verkar i Sverige ska förhålla sig till islams urkunder. Diskussionen handlade specifikt om sådana verser i Koranen och sharialagar som står i klar strid med svensk lagstiftning, exempelvis polygami eller våld mot kvinnor.

I rundabordssamtalet deltog troende muslimska kvinnor som i det vardagliga livet, i sitt yrkesliv eller genom sitt ideella arbete på kvinnojourer mötte kvinnor som blivit misshandlade av sina män. De berättade att de i sitt arbete med att hjälpa och bistå misshandlade och utsatta kvinnor mötte muslimska män som försvarade eller legitimerade kvinnomisshandel med hänvisning till islam. Dessa kvinnor ansåg att koranversen 4:34 som tillåter ”handgripligttillrättavisande” av kvinnor, (på arabiska vadribuhunna), är problematisk och ger männen fria händer att utöva våld mot kvinnor.

En kvinna undrade om man inte kunde öppna för en nytolkning av islams urkunder utifrån den muslimske filosofen Tariq Ramadans (f. 1962) synpunkter som talar om att man skall lägga sådana regler som står i direkt kontrast med mänskliga rättigheter och västerländska demokratiers lagstiftning på is. Det vill säga att under rådande omständigheter då dessa regler står i strid med svensk lagstiftning skall man inte sträva efter att tillämpa dem. En annan kvinna menade att ett första steg till en shariatolkning, som har integrerats med västerländska förhållanden redan har kommit till stånd. Hon hänvisade till det s.k. fatwarådet som har funnits under en tid i Europa och består av skriftlärda som försöker lösa muslimernas problem genom att sammanjämka tolkningen av islams urkunder med förhållandena i västerländska samhällen.

En annan röst tillhörde representanter för den konservativa sharia-tolkningen. Deras uppfattning gick ut på att det inte skulle vara något problem att exempelvis inte tillämpa polygami här i Sverige eftersom det strider mot svensk lagstiftning. När det gäller frågan om kvinnomisshandel menade de att det var en missuppfattning att denna Koranvers skulle tolkas som en direkt uppmaning till kvinnomisshandel. De hävdade i stället att förekomsten av våld mot kvinnor härrörde från de misshandlande männens missbruk av denna vers och att kvinnomisshandeln snarare berodde på kulturella traditioner än religiösa dito. De skyllde på patriarkala kulturella traditioner som tar för givet att männen har rätt att misshandla sina fruar. För denna grupp var Tariq Ramadans tillrådan att lägga sådana regler på is någonting ganska svårsmält, eftersom det skulle i princip innebära att Guds ord skulle uppfattas som någonting tidsbegränsat och inte evigt. En manlig rättslärd hävdade att Koranens uppmaning till handgriplig tillrättavisande på intet sätt legitimerar hustrumisshandel. Han hänvisade till profetens själv som manade till en mycket vänlig behandling av kvinnor och hans uppmaning att man aldrig får slå Guds tjänarinnor. Han förklarade att det inte handlade om en uppmaning till misshandel. Även om det ordagrant står i koranversen att mannen har rätt att handgripligen tillrättavisa sin hustru, menade den manlige lagtolkaren, imamen, att det rörde sig om symboliska slag, närmare bestämt slag som kan tillfogas med motsvarigheten till en traditionell tandborste, en några centimeter lång sticka/pinne eller en vikt huvudduk. Slag som tillfogas med en sådan sticka kan i princip inte leda till sveda och värk eller märken på kroppen. Det handlade alltså inte om slag med tillhyggen eller annan form av kroppslig bestraffning som enligt lagen skulle kunna klassas som misshandel. Det handlade snarare om symboliska slag. Dessutom var dessa symboliska slag strängt förbjudna mot huvud och ansikte. [Sic!]

Rundabordssamtalet i den ljumma svenska sommarkvällen ger en fingervisning om den interna muslimska debatten som pågår mellan bokstavstrogna traditionalister, konservativa, praktiker och nytänkare. Det kan beskrivas som en miniatyr av den pågående interna muslimska debatten. Det är en debatt som har pågått under lång tid. En del muslimska nytänkare och feminister beskriver uppmaningen i Koranversen för vad den är, alltså en uppmaning till männens makt över kvinnan, även om det skulle röra sig om symboliska slag. De anser att versen och de tankegångar som står bakom den skall betraktas som ett tidsbundet fenomen knutet till omständigheterna vid tiden för islams tillkomst och därmed en företeelse som inte är giltig idag.

Den iranske skriftlärde Mohammad Javad Akbarein (f. 1975) skriver att de kvinnofientliga lagbestämmelserna i muslimska länder har tillkommit genom männens tolkningsföreträde. Han anser att det största problemet är vad han kallar en manlig rättstolkning. Männen har haft privilegiet att blockera alla möjligheter att ta fram nya lagtolkningar som är anpassade efter de nya samhällsförhållandena. Det är denna manliga rättstolkning som i varje fråga som berör kvinnor, oavsett om det handlar om arvsrätt, skadestånd, sexualitet, rätten till skilsmässa m.m. ser på kvinnan som ett bihang till mannen. Mannen utgör normen som kvinnan ska anpassa sig efter. Det är den manliga normativiteten som ligger till grund för påståendet att värnet av kvinnans värdighet sker genom en begränsning av hennes fri- och rättigheter. Denna manliga rättstolkning legitimerar juridiska, sociala, politiska och ekonomiska orättvisor som genomsyrar den traditionella patriarkala tolkningen av islams urkunder, understryker Akbarein.

Arbetet med att ifrågasätta den manliga normativiteten pågår på många fronter. Den muslimska islamologiprofessorn Amina Wadud Muhsin (f.1952), skriver i sin bok Inside the Gender Jihad – Women’s Reform in Islam, (2006) att reformeringen och nytolkningen av islams urkunder ska ske i ljuset av ny kunskap och ett genusperspektiv. Hon anser att patriarkala värderingar genomsyrar alla islams urkunder och att det krävs en kritisk nytolkning av dessa. Mot denna bakgrund beskriver hon sitt arbete som att hon bedriver genusjihad, alltså en ”helig” ansträngning som riktar sig mot patriarkatet. Hon säger sig vilja ingjuta mod i muslimernas hjärtan, så att de i såväl sina offentliga, privata som religiösa angelägenheter ska veta att de är jämställda.

Amina Wadud och andra muslimska tänkare som distanserar sig från det konservativa och traditionella synsättet, banar väg för ett välkommet paradigmskifte. Deras nytänkande är en viktig förutsättning i arbetet mot patriarkala strukturer. Deras ansträngningar kan jämföras med kristna feministiska teologers arbete som brottades med liknande frågor för inte så länge sedan.

Världen följer nu spänt den politiska oron i Grekland. Snart en och en halv vecka efter valet har landet fortfarande inte lyckats forma en regering och i eftermiddags kom beskedet att det blir ett nytt omval, som på sikt kan leda till att Grekland tvingas lämna eurozonen.

Nästan 70 procent av grekerna röstade i valet förra söndagen på partier som inte vill fullfölja räddningsavtalet med EU och IMF, utan som istället vill riva upp det. Samtidigt vill 80 procent av befolkningen behålla euron.

EU:s politiker har sagt att om Grekland inte håller det man lovat i form av hårda åtstramningar är tålamodet slut, då är det dags att lämna eurosamarbetet. De säger att det i så fall inte är EU som kastar ut dem, utan ett eget val och ett aktivt politiskt beslut.

Förmodligen är det just det politikerna måste säga, för att sätta press på Grekland att forma en regering som fullföljer avtalet och tar landet ur krisen. Men mycket tyder på att det inte är så svart eller vitt, inte minst de stora ekonomiska konsekvenser ett grekiskt utträde skulle få i övriga Europa.

Troligt är att EU kan tänka sig att överse med mindre löftesbrott och förseningar bara Grekland bestämmer sig för att inte riva upp avtalet utan fortsätta med neddragningarna. Landet skulle i så fall kunna få en viss lättnad på de hårda villkoren och lite andrum. Avtalet säger att landet måste genomföra budgetåtstramningar på över 11 miljarder euro fram till 2015, genom bland annat ytterligare sänkta pensioner och löner, privatiseringar och uppsägningar av 150.000 offentliganställda.

Mycket beror också på hur det nya valet går. Partiet Syriza (Radikala Vänsteralliansen), som överraskande blev näst största parti förra söndagen, spås få ännu fler röster i ett nytt val och kanske till och med vinna. Partiet har sagt att det tänker riva upp räddningsavtalet, och i så fall är det mycket troligt att EU gör verklighet av sitt hot att inte skydda landet längre, utan låta det lämna eurosamarbetet.

Alla arrangemang är inte för alla. När jag var med och arrangerade Queertopiafestivalen 2010 valde vi att inte ha med några partier alls eftersom vi var anarkistiska – ingen plattform för parlamentariska partier. Kidnappade vi då queerbegreppet? Anarchopride skulle nog inte heller släppa in LUF. Uppsala Pride är en intersektionell (intersektionalitet = synen på att förtryck samverkar och viljan att upplösa dessa förtryck) organisation, med det uttalade målet att avskaffa klassamhället. I plattformen står följande: ”Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserat på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.” Det står också tydligt att de är antikapitalister. Varken FP eller LUF vill avskaffa kapitalismen eller klassamhället. Alltså strider ni mot organisationens värderingar, som de tagit fram genom demokratiska beslut. Misstycker ni får ni försöka ändra på det till nästa år, genom ett nytt beslut gällande plattformen. Alla individer är
välkomna på Uppsala Pride 2012, men inte LUF som organisation.

Det skulle vara ett problem om alla prideorganisationer började ha den här inställningen, för HBTQ-kampen behöver också bredare allianser. Men att en prideorganisation i landet väljer den här hållningen ser inte jag som ett problem. Alla pride-organisationer behöver inte vara exakt likadana. Det måste finnas utrymme för en hbtq-organisation som vill
arbeta intersektionellt och antikapitalistiskt. Ni är kapitalister som tycker att vissa klassklyftor är okej. Vill ni skapa en plattform för HBTQ-kamp där nyliberaler, socialister, anarkister, socialliberaler i Uppsala samsas så kör!

Jag kan inte tala för Uppsala Pride, men jag kan berätta varför jag är intersektionell och antikapitalist:

Inom liberalismen talas det gärna om jämställdhet och om att avskaffa etnisk diskriminering, men när det talas om klass blir det tyst. Liberalismen vill nämligen se lika rättigheter inom det rådande ekonomiska systemet (kapitalismen), men det säger ju emot sig självt. Det blir ju inte lika rättigheter förrän klassamhället, diskrimineringen och de ekonomiska ojämlikheterna som den skapar, också raseras. Varför kan vi inte börja prata om lika lön för alla, för varje arbetad/studerad timme? Vi måste ifrågasätta varför vissa arbeten värderas högre än andra. Det har allt att göra med klassistiska, rasistiska,
heteronormativa och sexistiska strukturer i samhället.

I samhället behövs undersköterskan, läraren, läkaren och rörmokaren lika mycket – varför ska vissa ha högre timlön än andra? Kapitalismen säger att detta inte kommer fungera, eftersom mer pengar är människans främsta drivkraft. Men tror vi verkligen på kapitalismens berättelse om människan eller tror vi på en berättelse om människan som präglas av solidaritet och community-ansvar? Människor kan åstadkomma mer när de samarbetar med varandra än när de tävlar mot varandra om att vara mest ”lyckad”. Från var och en efter sin förmåga och sin passion, till var och en efter dess behov och dess lustar.

En intersektionell queer politik arbetar för att rasera kapitalismen, klassamhället, rasism, femme-fobi, heteronormativitet, cisism, ableism och sexism m.m. Annars får vi en HBTQ-politik för vita, klassprivilegerade, maskulina homocis-killar. Uppsala Pride vill allt
annat än att hamna där, det tycker jag är positivt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt lyckades igår genom ett kort uttalande osynliggöra en stor del av svenskarna och deras livssituation. Förklaringen? De är inte etniska svenskar.

På en fråga om arbetslöshet, i en intervju med Tidningarnas Telegrambyrå, TT, svarade stasministern bland annat: ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Plötsligt blev jag och hundratusentals svenskar återigen medvetna om vårt etniska ursprung ifall vi hade glömt. Denna gång inte genom riksdagspartiet Sverigedemokraternas företrädare utan genom stasministern.

Jag bor i en av Stockholms södra förorter. Min dotter, född på Huddinge sjukhus går i en skola i grannskapet där mer än hälften, skulle statsministern säga, inte är etniska svenskar.

Jag jobbar också som chefredaktör för en lokaltidning i västerort i Stockholm. Igen en hel del stockholmare som skulle räknas bort enligt det etniska kriteriet.

Så ser det ut i min stad. I förorterna i Stockholm, där faktiskt den stora majoriteten av stockholmarna bor, är invånarna av olika ursprung. Staden för övrigt må vara segregerad och delad men i förorterna finns en mångfald som är karaktäristisk för alla stora städer i Europa.

Men skulle man ta statsministern på orden, och det vill man gärna göra med landets statsminister, så är livssituationen för alla dessa stockholmare inte lika viktig eftersom de inte är etniska svenskar. Eller deras arbetslöshet hänger ihop med deras etnicitet och måste förklaras därefter.

Statsminstern talar inte om utlandsfödda eller invandrare. Han väljer en beteckning som går bort om sociala och ekonomiska förklaringsmodeller. Han talar inte om långtidsarbetslösa eller utbildningsnivå. Etniciteten, en ickesvensk sådan, blir den allomfattande definitionen på en stor del av svenskar.

För min dotter är väl svensk? Så som alla ungdomar i Stockholms förorter som fötts i svenskt sjukhus, gått svensk dagis och skola?

Och varför skulle deras arbetslöshet vara mindre viktigt än så kallade etniska svenskarnas? Drabbas man lite olika beroende vilket etniskt ursprung man har?

Låt oss säga att de inte är etniska svenskar. Varför kallas deras arbetslöshet för utanförskap och andras lätt och slätt arbetslöshet? Det kanske är lite praktiskt. Plötsligt sjunker arbetslöshetssiffrorna. Det som oppositionen kallar för massarbetslöshet blir låg arbetslöshet. De andra är ”utanför”.

Det är många som har försökt förstå och förklara statsministerns uttalande.

Men oavsett vilka intentioner som Fredrik Reinfeldt hade gör han genom sitt uttalande en stor del av svenskarna osynliga och förstärker vi-och-de-känslan.

Etnicitet som förklaringsmodell duger helt enkelt inte. För det finns ingen svenskare än unga i våra storstäders förorter.

När socialisten Francois Hollande nu tillträder som Frankrikes president så sägs att hans valseger redan förändrat politiken inom EU. Förut var budgetdisciplin och åtstramning orden som återkom vid alla toppmöten. Nu är det tillväxt alla talar om.

Men i en fråga som skulle bli ett av de första konkreta besluten så går Hollande på pumpen direkt! När bensinpriserna steg till rekordhöjder under våren lovade Hollande under valrörelsen att han skulle införa prisstopp på bensin under tre månader. Tanken var att bensinbolagen inte skulle kunna höja under sommaren när fransmännen åker på bilsemester. Senaste veckan har dock olje- och bensinpriser börjat sjunka på världsmarknaden. Och med sjunkande priser säger nu Hollandes talesmän att det vore fel att införa en prisreglering. Möjligen en föraning om att Hollandes mer utlovade aktivistiska politik med statliga ingripanden inte blir så lätt att genomföra i praktiken.

Efter installationscermoni och formaliteter så kommer nu Francois Hollande med två viktiga åtgärder som antagligen kommer att prägla hela hans presidentskap. Det gäller nya ministrar och en snabb Berlin-resa.

Francois Hollande ska på tisdagen offentliggöra vem som blir premiärminister i den nya regering som nu ska tillträda. På onsdagen följer sen övriga ministerposter. Frågan är om Hollande vid sidan om socialisterna hämtar några ministrar från de gröna, från liberalerna och vänsterfronten. Kommer regeringen att luta åt vänster eller mitten i fransk politik?

Francois Hollande reser omedelbart efter sin installation till Berlin för samtal, presskonferens och arbetsmiddag med Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Ett möte som många ser fram emot med stor spänning.

Angela Merkel är främsta företrädaren för sparande och budgetdisciplin, hon drev på Nicolas Sarkozy och övriga EU-ledare för att få fram den budgetpakt som Francois Hollande nu vill ändra eller utvidga.

De två har inte träffats tidigare, och Merkel stödde öppet Sarkozy under valrörelsen och ville då inte ta emot Hollande. Deras tjänstemän har nu lagt ner mycket energi på att förbereda mötet så att det ska kunna beskrivas som konstruktivt och positivt.

Merkel har upprepade gånger efter Hollandes valseger sagt att budgetpakten inte får förändras, men att hon gärna kan tänka sig ytterligare åtgärder för tillväxt. Hon talar om mer avregleringar och privatiseringar som ett sätt att få fart på ekonomin, och hon vill absolut inte ha några stora ”tillväxtfonder” som Tyskland till största delen skulle få betala.

Hollande väntas vid mötet med Merkel presentera ett papper, ett memorandum, som sen ska diskuteras vidare vid ett extra-inkallat toppmöte med övriga EU-ledare nästa vecka i Bryssel. Hollande vill att EU:s olika utvecklings- och regionalfonder betalar ut pengar som idag ligger oanvända. Han vill införa det som kallas ”projektobligationer” för att få ihop pengar till stora investeringar. Han vill att en skatt införs på finansbolags och bankers transaktioner, något som skulle ge pengar till investeringar.

Att få fart på ekonomin, att få tillväxt och skapa flera jobb är den helt centrala frågan för Hollande. På hemmaplan i Frankrike har han lovat 60 000 nya tjänster i skolorna. Han har lovat att minimilöner ska höjas. Samtidigt har han lovat att Frankrikes statliga budgetunderskott ska minska. EU-kommissionen varnade i fredags för att fransk ekonomi växer långsammare än väntat och att de statliga budgetunderskotten blir större än tänkt. Det verkar därför finnas än mindre utrymme för Hollande att öka statens utgifter med fler anställda i skolorna och högre minimilöner.

Hollande tillträder som vänsterpresident med löften att förändra fransk och europeisk politik till att skapa fler arbetsplatser och få ekonomin att växa igen. Det kommer att bli spännande att följa de nya tongångar och de nya debatter som väntar vid toppmöten med EU, med USA och de rika G8-länderna. Och än mer spännande att se om det blir några resultat.

LUF och Folkpartiet har idag fått informationen från Uppsala Pride av vi inte är välkomna som organisationer i pridemarschen. I ett e-mail till Liberala ungdomsförbundet i Uppsala kunde man läsa att: ”Samordningsgruppen tog tyvärr beslutet att LUF och Folkpartiet inte får gå med i paraden för att era ståndpunkter strider mot vår vision. Men som privatpersoner är ni hjärtligt välkomna!”.

Det står självklart samordningsgruppen för Uppsala Pride fritt att besluta vem som ska och inte ska delta i pridemarschen. Lika stor frihet har de självklart att utforma sitt visionsdokument. Vår kritik mot gruppens beslut handlar inte om vi ska garanteras rätten att få delta. Kritiken grundar sig på oron att denna typ av sekterism riskerar att tunna ut enigheten i en fråga som omfattar fler än en antikapitalistisk vänster.

Faran med att göra hbtq-rörelsen till en avgränsad angelägenhet är att frågorna tappar sin breda samhälleliga relevans. Den minsta gemensamma nämnaren är viktig eftersom den kan ena många grupper för vissa begränsade frågor. Sedan har varje enskild organisation sina metoder och idéer som man driver i andra sammanhang.

I grunden handlar hbtq-frågorna om rättigheter och normer, grundläggande principer om likabehandling. Detta är ingen speciell vänster eller högerangelägenhet, det är en mänsklig angelägenhet. Därför är det viktigt med allianser, ibland tillfälliga sådana. Vill man att hbtq-frågor är något som drivs av små grupper i tysthet eller vill man visa att det här handlar om frågor som kan ena personer över politiska gränser?

Att utesluta Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet är dessutom historielöst och okunnigt. Folkpartiet har konsekvent arbetat för hbtq-människors rättigheter. Det finns otal exempel när liberaler varit helt centrala för att driva på politiskt i både opposition och regeringsställning. Uppsala Pride väljer att ignorera detta till förmån för ideologiskt poserande. Det imponerar möjligen på en krets av ideologiskt rättrogna ryggdunkare men betyder exakt noll om man vill driva på hbtq-frågorna i en bredare politisk kontext.

Att Uppsala Pride väljer en snäv definition av vad det innebär att kämpa för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet gör bara skada. Konsekvensen blir att pridemarscherna som koncept får en sekteristisk touch. Idén att en person med en liberal världssyn där även en positiv inställning till kapitalismen ingår inte kan vara del i kampen för mänskliga rättigheter är trångsynt och intellektuellt provinsiellt. Vi må inte dela socialisters inställning till budgetramar eller statens omfattning men vi har inget emot att gå sida vid sida i kampen mot rasism, hat och intolerans. Det är tråkigt att det omvända förhållandet inte råder.

I dag inleds rättegången mot en misstänkt serieskytt i Malmö. Enligt uppgifter i massmedia har den misstänkte varit aktiv på en invandringsfientlig sajt och bland annat använt sajten för att få tag i namn och personnummer på kriminella.

Har sajten ifråga begått något brott som publicerat dessa personuppgifter? Det vet jag inte eftersom Datainspektionen inte granskat just den sajten. Men, skulle vi göra en sådan granskning skulle den i stort ta upp två frågeställningar: har webbplatsen ett journalistiskt syfte och hur mycket och detaljerade personuppgifter publiceras på sajten.

I personuppgiftslagen finns ett undantag för den som publicerar personuppgifter med ett journalistiskt syfte. Med journalistiskt syfte menas att man vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor. Har man ett sådant syfte, behöver man inte bry sig om de allra flesta reglerna i personuppgiftslagen.

Det här undantaget gäller inte bara journalister eller traditionella massmedier. Även en privatperson kan ha ett journalistiskt syfte, till exempel när man bloggar.

Helt nyligen polisanmälde Datainspektionen webbsajten Migileaks som publicerar domar som begärts ut från migrationsdomstolar. På sajten publiceras i bloggform inlägg om domar som rör asylsökande. Inläggen består typiskt av en kortare skriven text och en länk till den inskannade domen.

I vår granskning bedömde vi att sajten i stora delar har ett journalistiskt ändamål. Men, på sajten finns dock uppgifter publicerade som är av rent privat karaktär och som därför inte kan anses ha ett journalistiskt ändamål. I de publicerade domarna förekommer detaljerade beskrivningar av levnadsförhållanden med känsliga uppgifter som rör hälsa, sexuell läggning och religiös tillhörighet för namngivna personer som sökt asyl i Sverige. I de flesta fall publiceras även den asylsökandes personnummer och adress.

Att debattera och kritisera den svenska asylprocessen med hjälp av information från migrationsdomstolar är självklart något som kan ha ett journalistiskt ändamål. Däremot finns det en gräns för vad som kan anses ha ett journalistiskt ändamål och som man kan publicera på internet utan att man behöver ta hänsyn till bestämmelserna i personuppgiftslagen. I fallet med Migileaks har den gränsen passerats.

Hade personerna bakom sajten tagit bort direkt utpekande personuppgifter från domarna så hade läget varit ett annat. Då hade vi inte haft några synpunkter på sajten.

Yttrandefrihet är något väldigt viktigt och värdefullt, men det är också viktigt för sajter som exempelvis Migileaks att känna ansvar för de uppgifter som publiceras och inse hur stora och negativa konsekvenserna kan bli för de personer som pekas ut.

Jag vill minnas att det i förarbetena till Yttrandefrihetsgrundlagen sägs att yttrandefrihet är en rättighet, men den innebär skyldigheter och kräver ansvar. I traditionell media finns skyddsnät som pressetiska regler men för andra aktörer som har ett journalistiskt syfte med sina sajter känns det som om ansvarsfrågan i mångt och mycket helt ignoreras.